Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur litterära storverk i västficksformat. En okynnesbok
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det högsta ville jag nå, det mest lysande målet för min
längtan. Närmare och närmare kom jag dit, men aldrig så
nära som i dag, till det möjligas gräns, till det fattbaras
yttersta rand, där allt levande samlar sig till en liten stjärna,
strålande klar, men oändligt långt borta. Då tärdes mina
vingar ner som vax, min själ smalt bort och flöt som
rinnande eld genom mina ådror, och jag föll; ännu i
uppvaknandets timme minns jag, att jag föll och att fallet var
svindlande djupt. Länge, tyckte jag, dröjde det, innan jag
åter nådde marken och människorna. Långt borta har jag
varit, evighetens svala kyssar ha bränt min tinning, nu vill
jag dö. Varje benskärva i min kropp är söndermald av
fallets tyngd, men det är icke det, som hindrar mig att leva.
Min själ har smakat det oändliga och vill inte längre bindas
av levandets gränser. I en annan och sämre tid skulle jag nu
ha börjat skriva vers, lyssnande skulle jag ha slutit mig
samman kring mitt eget jag och av den halvt föraktade,
halvt åtrådda yttervärlden byggt upp en piedestal åt mig
själv. Men icke så nu. Genom den stora smärtans eld har
jag gått, och det stora lidandets mysterium har jag blivit
delaktig av. Med samma aningslösa och begärfria stillhet
har det fyllt min själ som en gång den stora lyckan att
stiga mot höjden. Jag hör icke längre de skilda tonerna från
livets klingande harposträngar, jag hör endast deras
samfällda sus, och det är hugsvalande som suset av den stora
stillhetens överskyggande vingar, Phaetons eviga vingar,
som växa ut på skuldrorna, sedan de konstgjorda smultit
ned under solens och livets förtärande kyssar. Nu vill jag
säga er alla farväl, jag går, jag vet icke varthän.”
Han föll ned på stenarna och rörde sig icke mer, han var
död. Folket andades ut i lättnad att det var slut, det var en
pina att se honom så leende glad i förstörelsen, men ännu
222
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
