Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur litterära storverk i västficksformat. En okynnesbok
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Efter några sekunders synbar själsstrid svarade Arvid
mycket riktigt med sammandragna ögonbryn:
— Du vidrör ett ämne, som jag av vissa skäl ogärna
vill inlåta mig på. Låt oss tala om någonting annat!
— Rätt svarat — det visste jag. Jag ville bara ni skulle
förstå, att snart gitter jag inte längre låta er sprattla som
mina marionetter. Det är ju ett litet helvete att skriva
romaner och teaterpjäser. Jag orkar inte med det längre. Jag
kunde ha lust att skriva en liten bok och säga mina tankar
om världens gång — direkt och utan diktade figurer som
mellanhänder, utan humbug och krumelurer.
— Men vi då? Vad ska det bli av oss sedan?
— Jag vet inte. Vitalis Norström påstår, att Gud ska ge
er ett evigt liv, men jag tycker att det vore en fullkomligt
överflödig grymhet. — Det kunde man för resten skriva en
historiett om.
— Hör du, Arvid! sade Lydia glädjestrålande, hör du!
— Ja, svarade Arvid, men när man varit hjälte i flera
romaner, blir man inte särdeles imponerad av en historiett.
Författaren rörde vid hatten och gick bort med små
hastiga, trippande steg. Himlen var alldeles mulen. Några kalla
regndroppar föllo och bildade mörka fläckar i sanden. Och
kyrkklockorna i staden ringde och ringde. Både Arvid och
Lydia hade en känsla av att klockorna borde ringa länge
denna dag — ända till dess automobilen hunnit föra dem
tillbaka till Johannisgatan igen.
237
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
