Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En vinter var det djup sno, och drivorna lågo som höga
murar utefter vägarna. När allt folket var i ottan på juldags
morgon, lät löjtnanten köra dit en skrinda, fylld med halm
och lagd på tvären över kälkarna. Den var så bred, att den
stängde hela vägen, ingen kunde komma förbi. Och den var
förspänd med ett par oxar. När ottan var slut och bönderna
rusade ut för att kappköra hem, då satt löjtnanten på
halm-skrindan och knallade så vackert i sakta mak hemåt. Ingen
kunde komma förbi honom på vägen, och så fick allt
kyrkfolket åka så sakta deras hästar kunde gå i en långsam rad
efter oxarna från kyrkan.
Men olyckan hittade vägen till Björkby också. En dag
kom en lapperska dit. Son stod på backen och ville inte
släppa henne in, han visste inte bättre, unge herrn, därför
var han så där storkaxig mot den som hade makt över det
onda. Hon var törstig, sa hon, men han ville inte låta henne
komma in i köket och dricka. Då ska du få törsta så länge
du lever! mente hon. Och då skrattade han som en
vettvilling och släppte henne fram.
I köket stod gamla hennes nåd själv, hon lät pigan komma
med en kopp brännvin. Lapperskan drack så mycket hon
ville ha, resten slogs ut på backen.
— Slår ni ut? sa käringen.
— Ocken vill sikla efter dig, tror du? kom det barskt
från hennes nåd.
— Här i huse ä de allt en, som ska komma att sikla efter
mej så ni ska minnas de! tyckte lapperskan, giftig som galla
i mun. Och så gick hon.
Men det var sanning, det, för gamle löjtnantens son, som
hade varit en sån grannlåtskarl, han söp ihjäl sig, och det
var gjort bara på ett par år.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
