Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hyttelaget i Haselbottens odal hade fått upp ugnen ett par
manshöjder högt. Den var överbyggd av ett skjul med många
hörn och smygar och trappor, ett åldrat, mossigt hölje kring
den bukiga tegelugnen från markens jordgolv genom flera
bottnar upp till kransen i högsta våningen under spåntaket,
det fanns gott om mörker för dem som ville hålla sig där.
Man blåste höst och vår numera, skogarna gåvo kol i
överflöd och malmen var rik. Mest dock när ån gick strid
av smältande vintersnö, och nu var det vårflodstid! I långa
rader kommo slädfororna krypande utefter vägarna från
gruvor och milor. Då gick masmästaren, sotig och tyst, som
en hemlighetsfull konstvaktare omkring på hyttan och höll
driften i god gång. Från malmhoparna och kolhuset till
rostugnen och masugnen, från forman nere vid marken och till
kransen, där dagdrivarna samlades kring värmen, hörde man
hans knarrande steg i de gamla trapporna och kände man
lukten av hans surnade pipa. Det sparades inte på mustigt
tal, var han kom, bland pigorna som bokade sönder
malmblocken eller bland bårkarna, som blandade sig med
myndiga bergsmän vid kransen, där gamle masen, som var
ansvarig för järnet, med osviklig säkerhet och mest på
instinkt, ordnade till sina sättningar.
Tunna, lätta lågor fladdrade ur det heta djupet, godset
sjönk ner i den vitglödande hettan. Nya träkol hälldes på,
ivriga skövlar skyfflade dit krossad och rostad malm, först
runt på tegelkransen, så ett lager över kolet, och kalksten
sist, några skövlar. Hettan väller fram i starka pustar, godset
sjunker sakta och beständigt — nästa sättning!
Efter några sådana varv har slagget stigit där nere på
ugnens botten, så att det måste tömmas ut. Som en lång,
svartglänsande orm rinner det trögt över sandhögen utanför
6. — Koch, Guds vackra värld. I.
81
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
