Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Di ä nog likadana, alla karla.
Där skulle naturligtvis Simon ha protesterat, så att hon
fått tillfälle att förklara varför hon hade ett sånt förtroende
till honom.
Men det blev i stället en hemsk tystnad. En verkligt
hemsk tystnad. Den tar aldrig slut — nu tjänar det
ingenting till att säga något, tänker Simon. Han hade ju fått så
gott som ett svar. Lisa trodde inte på några karlar. Simon
kände sig slum och dålig och okarsk och ful i mun på
alla vis.
— Ja skulle kanske gå nu, sa han.
— Jaså —
Men hon blev ju ledsen, det syntes! Det lät nästan 6om
gråt i rösten på henne. Simon satt kvar, tung och orörlig,
vågade knappast andas. Det var en ljuvlig befrielse när
strängarna åter började gnälla — och så kom det i ståtligt
jubel med en stämma som skälvde och skrek — kärlek och
hjälplös skygghet, tårar och ångest att förlora:
Välkommen, välkommen vi hälsa envar,
som ärligt för nykterheten strider!
Som ännu i bröstet har mod att stå kvar
och kämpa till dess seger vinns omsider!
Det är svåra saker — finns knappast något svårare än
att säga fullt ut vad man innerst menar, lika vackert, rikt och
härligt som man känner det. Lisa kunde det — ty det
kommer inte alls an på orden. Det ska vara någonting annat
med, som öppnar de hårda ljuden och låter det levande
inom dem andas ut.
Simon kände en lycksalig hetta genom hela kroppen —
han började förstå — han hörde ju någonting ropa i sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
