- Project Runeberg -  Valda verk / 4. Guds vackra värld. Del 1 /
259

(1940-1941) [MARC] Author: Martin Koch
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— och ropet lät som hans eget namn i flickans mun. Simon,
Simon, kom och tag mig, för mig bort till vårt eget hem,
vårt eget liv! >

— De ä allt en välsignad sak me nökterheta, sa Lisa.

— Ja, de ä de! Å nykt ä ja då! svarade Simon —
alldeles förhastat, det var ju inte alls fråga om honom, men
han svarade inte på de döda orden, han svarade på den
ivriga viskningen djupt under de ljud som hördes.

— Ja — Simon ä allt en riktet rejäl — å bra pöjk, han!

— De ska inte Lisa ha sagt för inte!

Sen blev det tyst en lång stund igen, men det var inte
samma tystnad! Nej, det var en tystnad som lyste, glittrade,
dansade, lekte, ja, den flög som en båt över blåa vågor.
Och Lisa — allt vad hon gjorde, minsta rörelse, glimmade
av en leende betydelse, alldeles vidöppet tydligt, fast hon
bara log och såg på honom genom tårar.

Hon lade gitarren ifrån sig — ett långt stycke ifrån sig!
Det blev plats att sitta bredvid henne!

Simon reste sig — nu går vetet i ax och jorden ler och
flickans lilla hjärta står så öppet — han vacklade, golvet
dansade, taket lyfte sig — ville hon verkligen —? Han gick
till soffan, det visste han, men kände ingenting under
fotterna — så bars han väl av en sky — å skymning, blåa
dunkel, tysta yra, som brusar fram utan ljud! Slöjorna
sjunka med milda dunkel, det blir mörkare och mörkare,
man märker det inte, man ser ju allt som är att se — det
ljusa ansiktet, det är hon, så har man aldrig sett henne
förr, så nära, så öppet, hon är ingenting annat än ett
tindrande leende av lycka. Man griper det, närmare, närmare

— det lägger sig till rätta vid hjärtat som brusar av eld —
är detta möjligt, är detta sant? Nu öppna sig sakta hennes

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 13:02:54 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/kochvalda/4/0261.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free