Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Simon löpte som en dåre bortåt gatan om natten. I över
en vecka hade han nu haft i sin ägo den där västen han stulit,
och kring den västen levde han, ingenting annat i världen
fanns längre till för honom, alla hans andes krafter löpte
samman kring tjuvgodset, liksom kroppens alla krafter samla
sig i feberiver kring ett giftigt sår att söka driva bort giftet
för att livet må räddas.
Han bar västen på sig någon timme för att gömma den —
men den brände honom ända in i märgen, han måste slita
den av sig. Han gömde den i sitt rum — men kunde inte låta
bli att gå och titta på den, om den verkligen skulle ligga säkert
gömd. Så kom han att tänka på, att om någon hittade den
hos honom, skulle han genast bli tagen som tjuv — som tjuv!
Hela hans själ skrek och jämrade sig under det ordet, han
löpte som en vansinnig ut ur staden och gömde västen i en
skogsbacke, smög sig utmattad hem igen — men fick ingen
vila, kunde inte sova, inte tänka på att äta. Han blev bjuden
någon gång till Anderssons, smög sig dit och fick ett mål mat
eller en kopp kaffe, så levde han. Till fackföreningens lokal
gick han inte mera, strejkunderstödet lät han ligga orört,
skrämd av tanken att visa sig nu bland alla kamraterna.
När han någon gång träffade Kicken, kändes det alltid litet
lugnare. Det var som om något inom honom försökt lägga
sig till rätta i ett nytt läge för livet, där Kicken var
självskriven vän och kamrat. Han behövde inte skämmas för
Kicken och det var en ljuvlig vila, så länge det varade. Då
kände han samma lust som förut om kvällen att skryta om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
