Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Man går rätt igenom grå stadens stenhav, breda gator
i kvällsdunkel och skimrande lyktors och lampors sken, där
människor vimla med ivrigt sorl och gömda sorger — smalare
gator, tyst går en fattig kvinna i mörkret, där lyktornas rad
av små disiga ljus liknar en ändlös och oföränderlig följd av
lösa tankar, glädjelösa minnen, alltid desamma i den
nattsvarta tillvaron. Man går in genom en port och tvärsöver en
gård, som aldrig har varit levande och aldrig kan få något
liv, den är bara regnslipprig cement och skyhöga stenväggar
med ett och annat glädjelöst ljus i de hopplösa raderna av
tomma fönsterhålor — ingen död kan vara mera död. Man
går trapporna upp, den ena efter den andra, benen värka av
trötthet, huvudet svindlar, de ta aldrig slut — när gick man
här sist? Hur var det då? Hur kunde man vara glad den
tiden? Nu — nu — den som finge dö, den som aldrig blivit
född! Högt uppe — här vidgar sig en vind, en strimma av
blekt grågult ljus från en lampa leder genom ett myllrande
mörker mellan några träväggar, som lukta vått och surt, det
är kanske av tvättkläderna, som hänga på streck tvärsöver
gången — där står en vitrappad mur, som alltid är varm, den
går man omkring — med mjuknande knän, hjärtat bultar,
det hamrar så att det hörs ända upp i huvudet — längst in
i smygen finns en dörr — Lisa! Lisa och Ester! Far och
mor, hemmet som skulle byggas, barndomshemmet där borta
i Hasselbotten — allt har fallit i en rykande hög av spillror.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
