Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i hela sitt liv — ooh plötsligt stannade hela hennes hjärta —
det kanske blir dödsstraff?
Så oerhört stor som den västen var! Den fyllde hela
tillvaron, skymde bort hela, hela livet som fanns kvar för dem
båda att leva — en så stor väst måste försonas med ett
förfärligt straff — halshuggning skulle inte förvåna henne!
Simon måste räddas, men var — hur? Och var skulle man
göra av västen?
Hon sjönk ner på sin stol — och sedan knep hon ihop
ögonen med något som liknade bondslughet — saken skulle
nog ordnas —
Tomhet och intet, Ester lilla! Din slughet blev bara en
grinande mask för ansiktet! Så långt måste du svara, när det
onda rörde ditt hjärta — men inte mer! Du kunde inte, du
visste ingenting, ingenting, ingenting — slugheten fanns inte
i din själ, den var bara en grinande, tom skråpuk, som genast
gled bort igen från ditt ansikte!
Hon såg sig omkring hjälplös — en liten hånfull röst
viskade ett gammalt ord i hennes öra: Stjäla går väl an,
gömma är värre! — Något måste dock den onde anden säga
hennes hjärta, innan han vek maktlös bort.
Nu är han borta. Ester reser sig upp, går som i sömnen
bort till dörren, tar på sig hatten.
Simon reste sig upp. Han tänkte i samma ögonblick
detsamma, visste detsamma som hon. Polisen. Straffet måste tas,
nu genast måste man dit, det fanns ingen annan plats, där
man kunde bli av med västen och få lugn igen.
— Får ja — gå me dej? mumlade han mellan gråt och
anande hopp.
— Ja visst!
Hon talade som i drömmen — och han väntade tyst medan
hon fumlade så underligt länge med hattnålarna i mörkret.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
