Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
När han lagt sig på kvällen, somnade han som en död,
men spratt klarvaken upp strax därefter. Hela hans huvud
var fullt av kvinnotankar, han hade alltför många sådana
minnen, hela hans liv bestod knappt av annat som han visste
av. Nu kommo de för honom i myllrande skaror, alla slags
skökor han känt, de tumlade sig förbi hans ögon mer eller
mindre nakna, men alla lika hetsigt lockande; mer hjälplöst
har ingen människa fångats och torterats av sitt eget liv än
Frasse. Inte endast kvinnor såg han på detta sätt, även massor
av män, och de äcklade honom inte, han hade alltför länge
gjort våld på sin egen natur, ofta kände han nu begäret skjuta
fram som en eldhet stråle när han mindes någon av sina
många nakna herrar — ja, begäret efter kön drev alldeles
löst inom honom och kunde fästa sig fast vid de mest könlösa
ting, det var sitt eget könsbegär han projicierade — till och
med de skor han höll i handen kunde plötsligt växa ut till
något levande, åtråvärt, som han med lystna ögon sträckte
sig efter.
Hans minnen strömmade till så våldsamt, att de trängde sig
ut ur hans föreställning och blevo gestalter utanför honom
själv, han såg dem i cellen med sina egna ögon. De sutto och
lågo omkring honom, de skrattade, pratade och trevlade upp
sig, så att han kände en forsande eldsglädje så länge ruset
varade — därefter sprang han omkring, vit som ett lik i
ansiktet, och ropade på hjälp.
Aspirinpulver ville han inte ha! Och inte ville han in på
sjuksalen! Så måste han hålla sig lugn, när vaktkonstapeln
blev alltför obehagligt uppmärksam — lugn! med skälvande
kropp och skakande händer, med ångest rinnande som isvatten
från hjässan till fotterna! Lugn! det var bara det man begärde
han skulle vara, och när det hjälpte att skrämma honom till
en stunds tystnad med hot om pulver och sjuksal, så skrämdes
10. — K o c h, Guds vackra värld. II.
145
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
