Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den tanken silade likt en smekande ström genom hela hans
väsen. På den här sidan muren fanns ju ingenting särskilt
att göra, här var alltid detsamma och detsamma.
Blod, som en gång kraftigt blommat — nu sjönk det ner
genom hans kropp till förruttnelse.
En känsla hade tagit honom starkt en gång och hållit
honom fast — tycket för hustrun.
Samlivet med henne hade tagit allt. Skammen att hos
henne inte vara en riktig människa hade hållit honom uppe
och tvungit honom till den oerhörda ansträngningen att
samla hela sin styrka, som förr eller senare i alla fall skulle
ha brustit, eftersom den gick över mänsklig förmåga, det
var en kamp mot naturen, som ville neråt djupen igen, att
sjunka samman med Alltet efter blomningen i köttets tid.
Berg var en av de få människor, som lyckas att med en
fruktansvärd kraftanspänning över mänsklig förmåga hålla
sig uppe en tid emot naturen. Resultatet blev inte
märkvä-digare än att han för alla som kände honom var den
sur-mulet ärlige gruvarbetaren Berg i Hasselbotten — men att
nå den ställningen och att behålla den för en tid var för
honom förenat med en vansinnig kamp, så djupt nere i
mörkret levde hans ande och så tungt pressades han allt
djupare neråt av sitt eget ruttna blod.
Hustrun dog, då släppte kampens spänning plötsligt och
fullständigt. Han tumlade utför som en fallande sten.
Det gav en ny tillfredsställelse — att få ge vika! Men
efter den långa kampen att hålla sig uppe gick fallet för
fort, han kände själv att han sjönk, det gav oro! Så gjorde
han ett krampaktigt försök att hålla sig uppe igen.
Men en dag, när han satt som en sur och tjurig Yttre Vakt
vid Nykterhetsföreningens möte, kom han plötsligt att tänka
på, att han behövde en sup. Han gick ut ett ögonblick och
17. — K o c h, Guds vackra värld. II.
257
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
