Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lillgrabben ger till ett ynkeligt pip i knäet på Lisa, och
Simon sticker fadersstolt ett valkigt finger under hakan på
sin son.
Ja, tänk att man redan har kommit så långt! Det är
Esters förtjänst, det var hon som höll modet uppe hos både
honom och Lisa under den värsta tiden, och när han sen
kom ut från fängelset var det på henne han måste leva tills
han själv åter fick arbete — ut igen att börja från början,
annorlunda kunde det inte gå.
Men det gick! Under flera år måste de åter vänta men
paneldivanen stod helgad och fin hemma hos Lisa, och
gitarren höll, gudskelov! Till slut fick Simon plats i Stockholm,
sparpengarna skulle visserligen noga räknat inte räcka ännu,
men det fick gå! De hyrde rum och kök och traskade en
lördagsmiddag upp till rådhuset att fullborda ett borgerligt
äktenskap.
Och barnet kom — det var den rikaste lyckan! Och nu
hade Simon fått överta ett torp under Söråkers gård nere
i Hobo, det var som att komma hem till mor jord igen. På
Håkanstorp vid Norrsjön bodde de nu och hade rest
järnvägen hit för att få vara med när Folkets hus bleve invigt
på Velamsgårdens gamla mark.
Ester såg också vad modern tänkte på — hon visste det
så väl, att hon viskade sakta fortsättningen av psalmens ord
— så tyst som om de endast rörde henne själv och modern:
Förbleknad åkern tynat av,
sin gyllne skrud berövad.
Till vilan i sin vintergrav
naturen går bedrövad.
Och, över hav och över land,
så fjärran, till en bättre strand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
