Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De vandrade omkring på kyrkogårdens ensamma gångar,
arm i arm, yra som vårens bin av äppelblommornas honung.
Men han stannade och hans ögon voro fulla av ångest:
— Är det sant — det känns som om det inte vore sant?
Hon bleknade — hon log emot honom under skymmande
tårar:
— Varför skulle det inte vara sant?
— Jag hör klockor ringa i min själ —
— Bröllopsklockor, gossen min!
— Nog vill jag tro det — men då skulle det väl inte
kännas så oroligt? Kan man bli så dignande svag av lycka?
— Du får inte skrämma mig så — jag kan väl också
vara svag — som du. Och klockorna ha ringt så tyst i mina
öron ända sen jag kom hem. Då tänkte jag på dig!
Hon var blek som en död. Och gråa skuggor gledo över
jorden.
Åter vandrade de tillsammans, bävande av tunga
ögonblickens undran och glädje. Längst bort vid
kyrkogårdsmuren, under några gamla lindar i ett hörn, växte blåklockor
och prästkragar, de gingo dit för att plocka till farfars grav,
minne och avsked till Tomas Eliasson från okända barnbarn,
— Rör inte masken — den betyder lycka! varskodde
Ester.
Mellan himmel och jord hängde en liten grön mask, fästad
i en osynlig tråd, som han spunnit från linden.
— Allting betyder vad man vill att det ska betyda, här
möter oss alltså vår lycka, bra nog lik en liten fet och trevlig
mask — skynda dig ner till jorden, kamrat, vi ha väntat
på dig länge nog!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
