Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Är man inte den grannaste sjömanspojk? Är man inte
en känslofull bror och kamrat? Bättre skäl har ingen
människa haft att förkrossa och förtrampa, skända och döda.
Och varför skulle man inte göra det? Var dag, var timme,
var stund måste ju sådant ske. Annars skulle inte djuren
kunna leva. Guds vackra djur!
Två män ligga där i diket och vänta. Regnet regnar.
Vägen är blöt. Kvällen är mörk. Fönstren lysa i Lindesby
och Rösberga gårdar strax bredvid.
En kvinna kommer där borta. Hon går genom grinden
mellan gårdarna. Hon kommer allt närmare. På väg hemåt.
Nu stiga karlarna upp och hejda henne. De hälsa fräckt.
Hon stannar lugnt:
— Låt mig vara.
— Hur gammal vare du sa att du hette nånstans? flinar
Karl Gustav, blek i synen under ruset. Ty han känner i
hela sin varelse, att detta aldrig skall gå. Den här kvinnan
är inte sådan — hennes lugna, stolta hållning — hennes
stilla, fasta stämma — det går som vita blixtar genom hans
hjärna, han kan inte heller vika tillbaka — han måste visa
— han måste — någonting som han inte har klart för sig.
Men det går inte för honom att släppa taget nu — just
denna kvinna, det känner han, just hon måste det vara —
denna underbara doft av renhet — den måste han äga, äga
mellan sina tänder!
Elis Erhard står bredvid och knuffar Karl Gustav att
han ska skynda sig. Han vill gärna vara med, men han törs
inte, sjömanspojken är starkare, och han kan så många
knep.
Karl Gustav tar flickan i armen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
