Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kamraten i Mörkoland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mauritz gick dröjande fram mot svarta tavlan. Han
visste ju, att han måste gå ända intill för att kunna se.
De små kamraterna sutto för en gångs skull alldeles
dödstysta — det var oerhört spännande!
— Ser du inte ännu, vad jag har skrivit?
— Om jag får gå så här nära ...
— Läs högt och tydligt!
Mauritz hade nu kommit ända fram till svarta tavlan
— och när han lutade sig fram och kisade, såg han
siffrorna och läste upp dem.
— Gud i himlen! Måste du gå så nära! Ut med er,
ungar! Ni får rast nu! Jag måste tala med Mauritz
ensam!
Och alla ungarna ut med rammel och knall, förstås.
Mauritz blev ensam med fröken.
Hans hjärta klappade så, att han knappt kunde
andas. Skulle han ha stryk, nu? Skulle alltså det
förfärliga hända, trots, allt?
Men fröken tog honom så mjukt och rart om halsen
och ledde honom till en stol vid fönstret:
— Sätt dig nu där, så får jag se på dina ögon!
Hon talade så vänligt, att Mauritz blev rädd. Först
låter hon de andra gå — och sen talar hon med en
helt annan röst än vanligt! Nu är det nog riktigt
färdigt!
— Men, Murre! så konstiga ögon du har! Är du
alltid så här?
— Jaa. Fast nu ser jag nog inte så bra som förut.
— Och det talar du inte om! Du får genast gå hem
— tag alla dina böcker med dig! Jag ska hjälpa dig!
24
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
