Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kvarndammen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
net bet dem, tyckte de, högg starka tänder i deras
fötter och drog dem med sig, det kylde som is i
hela kroppen — då klamrade de sig fast vid några
stora stenar och hängde kvar, medan vattnet forsade
omkring, förbi med gungande dans — grenar, ruskor
och ris, stickor och strå virvlade undan, ner i fallet,
som röt och dånade strax bredvid, men pojkarna
hängde kvar! och solljuset brann som guld och
skinande glans över dem, över vattnet, stränderna,
skogarna och hela den tysta världen omkring dem.
Den där leken var absolut förbjuden.
Det var egentligen endast om söndagarna de kunde
komma åt att ”åka i kanot” utför floden. Om
vardagarna var där alltid folk, som skrek åt dem och
hindrade dem. Stora människor äro alltid så rasande
fjäs-kiga — de till och med kastade sten efter pojkarna,
när de försökte smyga sig ner i strömfåran. Men om
söndagarna!
När de tröttnat på att åka i kanot, klädde de sig,
och det var som om en ond aning hade viskat fula
ord i deras öron, när de åter sågo sina nya blusar.
Krigsmålningen var verkligen ohyggligt grundlig.
Men ännu hade de mycket att göra, ty Sven hördo
något.
Han stod tyst och lyssnade. Det var en ton bara,
men den lät så underlig som ingenting annat här i
världen och så långt borta — en stilla orgelton, som
kom nerifrån, inifrån, djupt ur berget, där vattnet
dånade ner i fallet.
Sven, som bäst förstod sådant, sade att det var
6. — K och, Mauritz.
77
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
