Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Duellen i Rackarbergen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
har väl också lärt sig att själv gjuta sina elittrupper
och vet alltså, vad gips ska användas till.
Man rörde sålunda upp gips i vatten och fyllde en
tom tändsticksask med den vita gröten, i vilken
pistolpipans mynning pressades ner. På det viset fick man
ett exakt avtryck av pipans inre mått — kaliber, sade
man förstås. Och när man väl kommit så långt, var
det en enkel sak att göra en gipsform i två delar till
kulstöpningen.
De vidare detaljerna höra inte hit. Deri intelligente
läsaren känner dem redan, och den ointelligente — om
det finns någon — behöver inte känna dem. Det var
inte särskilt svårt att stöpa pistolkulor. Att gjuta
soldater med smala sablar och nålfina bajonetter och
breda fotplattor var i själva verket betydligt svårare
än att stöpa avlånga, släta pistolkulor.
Små blytackor köpte man hos samme gubbe, som
sålt pistolerna — och krut fanns ju så mycket man
ville ha i Lindhs krutaffär i Stadsgården.
För resten kunde man ju också själv tillverka sitt
krut — men eftersom den tillverkningen är förenad
med en viss risk, ska vi inte tala om den här.
Oftast nöjde man sig med att skjuta lösa skott —
smällen var ju det viktigaste, och kulorna voro så pass
svåra att stöpa, att man sparade snålt på dessa
dyrbarheter. Men naturligtvis skulle man skjuta till måls
någon gång också — och då måste kulorna fram.
Att man kunde skjuta på levande mål också —
exempelvis på varandra — föll ingen in till att börja
med. Inte förrän den förbaskade kärleken kom med i
86
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
