Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
från Knidos i British Museum, Nike från
Samothrake och Venus från Milo i Louvren samt
Heraklestorson i Vatikanens Belvedere. Långt
ifrån att väcka misstankar om statyns äkthet
hade det nämnda förhållandet bort styrka dr
Brising i tron på konstverkets otvifvelaktigt äkta
grekiska härkomst, om hvilken äfven det
använda materialet, parisk marmor enligt
Furtwänglers åsikt, i sin mån bär vittne. Marmorn
är icke af alldeles samma slag i statyns båda
hufvuddelar, ett förhållande, som återfinnes på
flera andra sammansatta grekiska statyer: den
öfre delen är arbetad i ett marmorstycke af
finare kvalitet än det, som användts för den
öfriga delen af statyn.
Men dr Brising tror sig äfven ha gjort en
annan upptäckt beträffande denna staty: den
antika delen, hufvudet, halsen och den blottade
skuldran, skulle en gång ha tillhört ej en kvinno- utan
en ynglingastaty, som sannolikt framställt
Apollon, enligt hvad hårknuten öfver pannan
skulle visa, och som bevis för detta ganska
djärfva påstående anföres Apollo di Belvedere.
Denne har visserligen en hårknut liksom Apollo
Pourtalès och Apollo Castellani i British Museum,
men hur himmelsvidt olika äro icke dessa konstrika,
pompösa håruppsatser »flickans från Anzio»
enkla, anspråkslösa knut, lika vidt skilda som
konstverken själfva till hela sin karaktär och
anda. Och icke höra väl hårknutarne till
Apollons konstnärliga särtecken? Vi återfinna
dem t. ex. på ett par mycket bekanta antika
statyer, den mediceiska och den kapitolinska
Venus, hvilkas kön dr Brising dock förmodligen
icke vill ställa under debatt. Flickans från
Anzio hårknut är för öfrigt i sitt slag enastående;
jag känner åtminstone icke något motstycke till
densamma inom den antika skulpturkonsten.
Den torde osökt ha framgått ur det konstnärliga
motivet och den tänkta situationen, och dess
konstlösa art sammanhänger utan tvifvel på det
närmaste med den framställda personens väsen.
Det kan måhända synas förmätet att utan
autopsi yttra sig i en fråga af den art, som den
föreliggande. Men med den utveckling, som
reproduktionskonsten i våra dagar erhållit, kan
den, som är van att se antik skulptur, med
tillhjälp af goda fotografier bilda sig ett ganska
själfständigt omdöme om ett nyfunnet antikt
konstverk, om också fotografierna icke kunna
lämna svar på alla frågor. I det föregående
har jag också hufvudsakligen stödt mig på andras
särskildt prof. Loewys uppgifter, om hvars ärliga
och samvetsgranna forskningsmetod, grundliga
kunskaper och gedigna personlighet det icke
råder mer än en mening inom konstarkeologiska
kretsar. Det ohemula anfall, som dr Brising å
sid. 270 riktat mot denne framstående forskare,
för »många och motsägande jämförelser» och
»tvetydiga faktiska uppgifter» torde icke skada
hans anseende inför ett omdömesgillt forum.
Trots grundligt studium af prof. Loewys
ifrågavarande uppsats har jag icke kunnat finna några
»motsägande jämförelser» eller »tvetydiga
faktiska uppgifter» i densamma och anser mig med
fullt skäl kunna tillbakavisa angreppet såsom
alltigenom obefogadt. Uppsatsen i fråga är
populär och går tillbaka på ett föredrag hållet
i Rom inför en krets konstnärer och konstvänner
samt framträder därför icke med några strängt
vetenskapliga anspråk. Men det vittnar
fördelaktigt om författarens grundliga kännedom
om den antika kulturen, hans fint konsthistoriskt
skolade blick och hans hänförelse för sitt ämne.
I en liten artikel i »Ord och Bild» 1909 h.
12 har jag uttalat en förmodan rörande den här
ifrågavarande statyns mästare, som jag i
anslutning till Furtwänglers framställning i
Meisterwerke s. 578 ff. trodde mig finna i Praxiteles’
store samtida, målaren och bildhuggaren Eufranor.
Denne skulle enligt Plinius ha utfört en
prästinna af ovanlig skönhet, »cliduchon eximia
forma». Eufranor var lika framstående som
målare och bildhuggare, och det är därför helt
naturligt, att man i hans plastiska verk skall
finna ett måleriskt drag, som, när det är fråga
om en antik staty, i förstone måste verka
främmande. Och det är denna måleriska stil, som
i så hög grad utmärker statyn i Museo Nazionale
och som särskildt
framträder i
hårets behandling
och i dräktens
utmejsling, i dennas
med sådan bravur
och sådant
tekniskt mästerskap
återgifna
stoffliga
egenskaper. En mycket
liknande
härbehandling återfinner
man på en
berömd staty,som
likaledes förvaras
i Museo Nazionale
delle Terme
i Rom, Dionysos-statyn
från Tivoli,
hvars original
Furtwängler på
goda grunder
tillskrifvit Eufranor.
Äfven ställningen
med den åt sidan
flyttade ena foten,
som på
Dionysos-statyn
genom
oriktig restaurering
kommit för
 |
| »DIONYSOS.» NATIONALMUSEUM, ROM. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
