Konst och konstnärer / Årg. 1 (1910) / 32 (1910-1914) With: Albin Roosval Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

nära det stödjande benet, visar slående
analogier mellan dessa båda statyer. Den lindrigt
hvälfda pannan utan hvarje fåra, den skarpa
och nästan raka ögonbrynslinien och särskildt
de framför örat nedfallande små ringlande
lockarne äro gemensamma detaljer, som skvallra
om nära släktskap. Och bägge dessa statyer
äga en tjusande ungdomlig charme, öfver båda
hvilar något af lifvets friska, daggbestänkta
morgon.

PER EKSTRÖM. »SOLGLANS PÅ HAFVET.» OLJEMÅLNING.

UTSTÄLLNINGAR.

PER EKSTRÖM (KONSTFÖRENINGENS LOKAL). AF A. BRUNIUS.

Per Ekström är en konstnär, som sedan länge
haft ett fast grepp i den svenska publiken. Det
är flera orsaker som medverka härtill. Många som
ha en viss rädsla för konst af utprägladt modern
och hänsynslös läggning, känna sig lugnade inför
Per Ekströms verk, där de medvetet eller omedvetet
förnimma fläkten af tradition; hans landskapskonst
är nära släkt med det nittonde århundradets
mest harmoniska, med gamle Corot. Han

har ju ock sina beröringspunkter med Alfred
Wahlberg, men medan denne alltid förblef
eklektikern med det alltför böjliga och fladderande
sinnet, har Ekström bevarat en fastare konstnärlig
karaktär. Wahlberg hade under sina sista år en
stark dragning åt den mekaniska impressionismen;
men intet skulle kunna locka Ekström från de
musikaliska drömmerierna öfver sjunkande och
stigande sol, öfver bleka sumpiga ödemarker,
öfver glittrande stilla vatten i åar och sjöar. Han
är och blir in i ålderdomen densamme, en
oförliknelig charmeur, när han är som bäst.

Per Ekströms utställning under februari månad
innebar ett vackert kraftprof; hans närmast
föregående i samma lokal (Konstföreningen) med de
goda franska motiven hade ännu icke fallit helt
ur minnet, och ändå visade sig hans nya dukar
nå upp till samma nivå, om icke högre. Det
var särskildt den stora Stockholmsmälningen
»Norrström i snöväder», som väckte
öfverrask-ning, därför att den så fint och djärft grep den
lokalstämning, som endast en stockholmare fullt
kan uppfatta. Det var ett så fullödigt verk,
att man måste beklaga, att det icke blef
inför-lifvadt med Nationalmusei svenska sal, där
Ekström redan förut är godt företrädd med en
stor och några smärre taflor.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>