Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ETT STYCKE ÖSTER MALMSSILHUETT C TE ERAN GÄRDET.
OSTBERGS
ÖSTERMALMS-LÄROVERK 1906 — 1910.
AF ARVID BÆCKSTR0M.
SKÖX KONST är ett — arkitektur» ett
annat! Det lär oss ju redan de gamla hederliga
rubrikerna i hvarje större bibliotek. Och bakom
rubrikerna ligger dessvärre en allmänt utbredd
uppfattning, rotfast och massiv såsom allt
banalt, att en statyett, en stafflibild, t. o. m. en
etsning tveklöst hör den -sköna konsten» till,
medan ett byggverk, ja, hvart det nu kan
räknas gör man sig kanske ej så noga reda för,
men till konsten — knappast. Främsta orsaken
till denna bristande uppfattning är naturligtvis
den, att man dagligen blifvit vand att se
byggnader växa upp, som ingalunda funnit sig i att
afsäga sig konstnärliga intentioner, utan ogeneradt
påtagit sig dylika och fullföljt dem med de mest
smaklösa och opersonliga medel. Att ett
byggverk han falla in under »skön konst» och
betraktas äfven ur den synpunkten — det blir ju
under sådana omständigheter en tankegång, en
iakttagelse så sällsynt, så i minoritet, att den
liksom aldrig hinner att öfvergå till en ständig
måttstock, med »kan» utbytt mot »bör», vid
vid bedömandet af dylika ting i hvardagslag.
Och väl är kanske det — ännu åtmistone!
Vidare höra byggverk, af ganska påtagliga skäl,
ej till allt det, som man är van att se vid sina
museibesök om söndagarne, hvaraf den mer eller
mindre oklara slutsatsen drages: de höra ej
konsten till. Ett byggverk är för stort, helt
enkelt, för att komma i åtanke såsom konstverk.
Och ögonen för små eller rättare för lata, de
orka ej med att samla ihop ytor och detaljer
och hålla ihop dessa till en helhet, de ha
alltför brådtom för att vänta, till dess de möjligen
skulle kunna märka stilen, viljan genom det hela,
där sådan någon dyrbar gång finnes tillstädes,
personlig och stark. Tacka vet jag en tafla eller
en skulptur — man ser ett ögonblick på den,
och så vet man hvad den »föreställer». Och
känner sig trygg! Annat med arkitektur. Den
gamla liknelsen mellan arkitektur och musik
utsäger verkligen något väsentligt om bådadera:
de »föreställa» ej med sina former någonting,
de äro, hvar på sitt språk, mänsklig fantasis
direktaste och renaste utflöden. Utflöden bundna
af de strängaste lagar. Arkitektur är bunden
formkonst; trefaldt bunden formkonst, ty den
måste samtidigt röra sig så att säga i tre
dimensioner, den yttre formens, den inre formens
och ändamålsenlighetens, medan skulpturen
endast har att röra sig i den föreställande yttre
formens. I en tid, då ej ens skulptur verkligen
uppskattas och begripes mer än hvad fallet är
i vår, är det kanske därför ej så underligt, att
god arkitektur ej alltid framhjälpes och
motta-ges med så allmän förståelse som vore önskvärd
och som den själf vore väl värd. Dock,
kulmen af såväl verksynder som
underlåtenhets-synder härvidlag är numer bakom oss, och vi
tyckas med hvar dag gå mot ett bättre
sakernas läge. Förståendet af arkitektur — och
musik — är i växande; att söka något psykologiskt
samband mellan det ena och det andra anses
af många för långsökt.
Teglet bryter sig igenom nu — långsamt,
men segrande. Man tar fram det gamla teglet
igen (Storkyrkan, Strängnäs t. ex.) och bygger
med det nya, naket. Först vågade det sticka
fram utan puts och rappning endast på smärre
murytor, så upptog det kampen med den
naturliga stenen och har nu trängt denna undan
ända till sockeln och takgesimsen. En
stockholmare behofver bara titta in i de så mycket
godt lofvande kvarter, som kallas Lärkan» och
som växa upp omkring Wahlmans originella
Engelbrektskyrka, för att se dessa teglets
triumfer. Det är också i teglets tecken, som
Ragnar Ostberg denna gäng segrat: ty Östermalms
Högre Realläroverks byggnad är en seger. Och
en så mycket större seger som få helt ana
hvilka strider den kostat honom, långvariga och
ibland till synes så hopplösa, att hvarje annan
skulle fallit undan och låtit pruta med sig. Med
personlig stil följer en viss välsignad envishet
—- men visst inte tvärtom *).
* Eftersom det byggverk, hvilket här nu skall föras på tal, som
bekant utsatts för beskyllningar för bristande ändamålsenlighet i praktiskt
och hygieniskt hänseende (beskyllningar, som visat sig i alla
väsentligheter ogrundade och i hvarje fall till ingen del drabba den
programlydige arkitekten), bör måhända förutskicks s, att, då här komma att
framhållas nästan uteslutande estetiskt-arkitektoniska synpunkter, där-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
