Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
af denna typ vanliga formen, ehuru i elegantare
proportioner. Ofverst sitter en kvinnlig figur,
representerande Framtiden, med beslöjadt anlete,
och hållande i sin vänstra hand en orm, som
biter sig i stjärten och därmed får formen af
en ring — oändlighetens symbol. Under
urtaf-lan ses tidens bevingade bröstbild och på sidorna
därom tvänne amoriner med blommor i händerna.
Blomknippen och girlander i hög relief och
färger pryda i öfrigt det vackra urhuset, hvars
prakt förhöjes af gyldene reliefornament, allt i
ett utsökt arbete. Det hela är ett praktstycke
af sällspord elegans och konstnärlighet i
utförandet, väl värdt att utgöra en gåfva af den
store konungen till hans konstälskande syster.
Den brandenburgska spiran, som var fabrikens
signatur sedan den blifvit konungens egendom,
förekommer å tvenne ställen (i blått). Pendylens
höjd är 65 cm.
På urtaflan läsa vi namnet Kleemeyer. Han
var konung Fredriks högtbetrodde hofurmakare
och hade i denna egenskap mycket att göra.
Konungen hade nämligen en stor förkärlek för
vackra ur med sinnrika urverk, som han lät
utföra eller inköpa i stor skala för sina många
slott. Dessa ur försågos ofta med konstrika
urverk med eller utan dyrbara slagverk och
spelverk, som ofta innehöllo ett antal
musikinstrument i miniatyr. När de spelade, läto de
höra en hel orkester, som i tonens skönhet och
klang icke lämnade något öfrigt att önska,
hvilket var en stor njutning för den musikaliskt
bildade konungen. Särskildt lade man an på harpa
och flöjt, hvilket senare instrument konungen
själf ju spelade con amore. I dessa spelverks
förfärdigande var Kleemeyer mästare. Afven
som tillverkare af astronomiska ur var han högt
berömd och rönte i denna egenskap ett
offentligt erkännande till och med af Kgl.
Vetenskapsakademien i Berlin.
Det vackra uret har i år blifvit en af de
främsta prydnaderna i Nationalmusei keramiska
samling. Därför har museet att tacka
framlidne generalmajoren Gustaf Bergenstråhle, som
i sitt i dagarna öppnade testamente föreskrifvit,
att detsamma vid hans dödsfall skulle
öfverläm-nas till museet såsom gåfva. Med gåfvan följde
en skriftlig förteckning å ägarne, börjande med
Fredrik den store och Lovisa Ulrika, Sofia
Albertina, som skänkte det till hofkanslären frih.
Zibet o. s. v., och slutande med den nämnde
gifvaren, till hvilken museet stannar i största
förbindelse för den utsökta gåfvan. Skulle man
söka värdera densamma i penningar, så kan
man icke gärna stanna vid ett lägre belopp än
10,000 riksmark.
TVENNE NYA TAFLOR AF ZORN.hvilka i dagarna
afsändts till utställningen i Rom, äro vi i detta häfte i
tillfälle att afbilda, tillika med en af de bästa
representanterna för Carl Wilhelmsons konst i Thielska galleriet.
Altarskåpet 1 köping.
NÅGRA ANTECKNINGAR AF
CARL R. AF UGGLAS.
STRIDSBULLRET kring altarskåpet i Köping,
hvilket som bekant från norskt håll påståtts
vara krigsbyte från Trondhjem, röfvadt af Claude
Collart under Erik XIV:s norska krig, har ju
sedan en tid tillbaka förstummats och till
ingenting ledt. Men det har fört med sig ett och
annat, som man får vara tacksam för. Rikets
högsta fornminnesvårdande myndighet har i
anledning däraf framkommit med sitt länge
förberedda förslag om exportskydd för landets
antikviteter och den svenska allmänhetens intresse,
icke allt för ofta taget i anspråk för dylika ting,
har blifvit en smula riktadt på hvad vi äga i
våra gamla konstminnen — (jag tar mig
friheten att, hr biskop Bang till trots, äfven i
föreliggande fall säga »våra»).
På ingendera sidan, hvarken den svenska
eller norska, har man väl egentligen föreställt
sig, att det hela skulle aflöpa på annat sätt
än det gjort. Man har emellertid, särskildt,
synes det, på andra sidan Kölen, ägnat saken
ganska stor uppmärksamhet. Biskop Bang har
slagit sig på komparativa konststudier och
prosten Schöning i Eidanger försänkt sig i det
ifrågavarande konstverkets ikonografi. Så har
han lyckats identifiera den ena af de små
figurer, som äro målade på skåpets fotstycke
(predella) och påvisat att den är, väl ej som
han först menade den heliga påfven Cyriakus,
men diakonen och martyren af samma namn,
som skall ha blifvit aflifvad under kejsar
Maxi-mianus. Jag kan fullt ansluta mig till denna
tydning. Att det ej är fråga om en påfve,
framgår redan af diakondräkten, som helgonet
bär. Men den lilla dam, som knäböjer vid hans
fötter, är ingen vanlig, af den helige botad
djäfvulsbesatt, som prosten Schöning tyckes tro
— lika litet som hon är det på den af honom
åberopade Griinewalds-pannån i Frankfurt. Det
är finare än så. Det är ingen mindre än kejsar
Diocletiani dotter Artemia, som här är
porträtterad med krona på hufvudet och i full stass.
Saken förhåller sig på följande sätt — det är
Jacopus Voraginus, den lärde författaren till
»De gyllene legenderna» (Legenda aurea), som
är sagesmannen.
Prinsessan Artemia var besatt af en ond
ande, som talade genom hennes mun,
försäkrande uttryckligt, att han ej ville gifva sig iväg
förrän man gjort sig omaket att låta hämta
Cyriakus, men då helgonet omsider kom
tillstädes, gjorde han fortfarande svårigheter och
önskade få sig garanterad en acceptabel
reträttplats. Cyriakus erbjöd, generöst nog, sin
egen lekamen, men då djäfvulen ändå inte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
