Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»PUNSCHKALASET.» OLJEMÅLNING.
TILLHÖR KAPTEN W. BÄCKLIN.
fransk målares verk. Han hette Antoine Pesne
och är känd såsom Fredrik den stores
hofmå-lare. På Drottningholm och Gripsholm finnas
Lovisa Ulrikas föräldrar och syskon målade af
hans hand och hon satte högt värde på
konstnären. Alla dessa porträtt hade hon fått från
föräldrahemmet efter många påminnelser, och
hon gaf sig icke förr än hon fått dem. När
hennes bror August Vilhelm i stället skickade
henne en kopia, så blef hon vred och skref,
att det var »une vraie horreur»; och när sedan
Pesne’s orginal kom, blef hon utom sig af glädje
och lofvade att det skulle få den vackraste
plats på Drottningholm, där hon helst vistades,
och skulle där blifva den förnämsta prydnaden.
Så skref hon till sin mamma och bad att få
veta, hvad Pesne tog för sina genrestycken.
Och när hon fick veta det, beställde hon två
sådana, som skulle föreställa Våren och Hösten.
Det på utställningen exponerade här bredvid
återgifna genrestycket (n:r 94) fick hon i arf
efter modern. Det framställer Angelique och
Medor, som slagit sig ned i gröngräset under
ett lummigt träd, i hvars stam älskaren inristar
sin kärestas namn, belyst af Amors fackla; en
äkta rokokoidyll således, med ämne hämtadt
från Ariostos Orlando furioso.
Att den svenska genremålningen ej stod
synnerligen högt under rokokotiden kunna vi se
utanför det här anbragta arbetsrummet, där
motivet till väggarna tagits från den ofvannämnda
friherre Adelcrantz’s herresäte Trångsund, ej
långt från Stockholm, vid en vik af Saltsjön.
Det blef ju först Per Hilleström förbehållet att
introducera genremålningen i den svenska
konsthistorien. Dessförinnan fick man, i stort sedt,
nöja sig med att få en och annan interiör
utförd af någon yrkesmålare, som icke tagit mer
än de första stegen på den väg, som leder upp
till konstens tempelbyggnad. Men dessa
fåtaliga verk hafva, särdeles när de skildra lifvet i
de svenska hemmen, ett stort kulturhistoriskt
intresse för oss, och därför äro vi skyldiga att
ägna dem någon liten uppmärksamhet. En
sådan målning är det under n:r 105 förekommande
Punschkalaset. Det framställer en större
matsal i något enklare borgarhem eller möjligen
någon källarsal, i hvilket senare fall det utgör
en präktig illustration till Fredmans epistel n:r
18 till gubbarna på Terra nova i Gaffelgränden
vid Skeppsbron, där det heter:
Gubbarna satt sig att dricka,
klappa på bälgen och hicka,
näsan i glasena sticka,
sjunga hvar om sin flicka.
J ergen Puckel han drog nu en rök,
med pipan han på stopet knacka.
Som vi se på bilden här ofvan, befinna vi
oss i en enkelt möblerad matsal, i hvilken tvenne
stora bord med långa hvita borddukar äro
framsatta. Punschbålarna äro för fjärde eller femte
gången fyllda med den gula vätskan, och den
stora citronen, som ligger på tallriken, väntar
på att bli utkramad för att gifva sin must åt
drycken. Här ha nio gubbar kommit
tillsammans för att röka och supa, och de ha redan
supit, »så att svetten han lacka’». Den längst
till vänster, som rest sig upp, har redan fått
mera än nog. Han »ger öfver»; och den
längst till höger är så redlös, att han gör
fåfänga försök att tända sin långa kritpipa på
det brinnande ljus, han håller i sin högra hand.
Sönderslagna flaskor och kortlapparna ligga på
golfviet, och det dröjer nog icke länge, förr än
gubbarna också ligga där, när bålarna ännu en
gång blifvit tömda. Och dock visar
väggpendylen på skåpet icke mer än tre kvart på nio
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
