Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CHRISTIAN ERIKSSON. SKISS TILL RELIEF PÄ K. DRAMATISKA TEATERNS FASAD.
OM CHRISTIAN ERIKSSON,
MILLES, SKULPTURUTSTÄLLNINGAR OCH SVENSKA
KONSTNÄRERNAS FÖRENINGS
UTSTÄLLNING.
Om det var någon konstarts nödvändighet,
som 1880-talet insåg, så var det fristatyns, i
synnerhet då den stod på ett torg. Detta släkte
ansågs lika nödvändigt i den ordnade staten
som hvilka andra af dess obligatoriska
funktionärer som helst. I den ridande eller posterande
polisen hade dessa bronsmän också sina närmaste
motsvarigheter i verkligheten. De stodo och
stå ännu lika ståndaktiga tennsoldater midt på
gatan, i ur och skur, och det föll dem icke in
att söka skydd. En eller annan kraftnatur
bestod verkligen detta prof — såsom den
myndige Karl X Gustaf i Malmö af Börjeson. Men
de flesta ledo orimligt därunder och rent
öm-kansvärda äro så gracila plantor som
Snöklockan (i Stockholm och Falun), där hon står i
drag och kyla som en liten prick i en stor vidd.
Oförmågan att placera skulpturer hängde ihop
med den allmänna bristen på dekorativt sinne,
som utmärkte 80- och delvis 90-talet. Hvarje
konstverk ville vara ett hängifvet, troget
åter-gifvande af ett stycke natur. Konstverkets
samklang med sin omgifning var en underordnad
fråga. Från detta guldsökande har nu på alla
konstens områden inträdt en period af
guld-smide, om än icke i alla verkstäder. Taflor
komponeras, arkitektur grupperas och
skulpturen sträfvar att icke synas ställd på utan vuxen
ur sin plats.
En skulptör, som långt innan strömmen gick
i denna riktning, vände hufvudet åt framtiden
var Christian Eriksson, hvars silfverne »Stödet■>
skulle kunna vara gjordt i dag. Man märker,
särskildt under jämförelse med Hasselberg,
Christian Erikssons mera arkitektoniskt bundna,
därför också mera vuxna skulptur. Hur slutet
komponerad är icke, utom »Stödet», t. ex.
»Lappen» i Thielska galleriet. Christian
Ericssons samband med arkitekturen yttrar sig emel-
lertid framför allt i hans reliefer, en art, som
han ofta odlat. I dem går han från den
pittoreska Linné, i Nationalmuseum, som i viss mån
har en målad taflas egenskaper, till Dramatiska
teaterns fris, som utgör ett led i arkitekturen,
som icke kunde önskas mera ändamålsenligt.
Det är klart att reliefen, som utan vidare kan
lägga sig som en dräkt öfver byggnaden,
snarare än friskulpturen skall kunna inträda i full
gemenskap med arkitekturen. Därför är också
den monumentala reliefens uppträdande så
betecknande som inledning till den period, hvari vi
nu befinna oss. Men man behöfver endast vända
ögonen från teaterfasaden till Berzelii parks
Milles-björnar, för att märka, att vi med säkra
steg vandra upp i den goda epokens kulmen.
Relieferna på Dramatiska teatern äro mur
(ja mera mur än hela den öfriga fasaden med
dess metallartade ornamentik). Liksom de
Mille-ska barnrelieferna på kolonnerna, bibehåller
den en viss hälsosam stenklumpighet och drar
den sig för alltför djupa urhålkningar. Den är
MONUMENTET.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
