Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAVIl) EDSTRÖM, »ELÄNDET.» 1IRONS.
eller icke Tunåsen. Den här af bildade skissen
till Engelbrektsmonument är ett annat typiskt
exempel på komposition ut ur blocket. Milles’
konst har två uppsyner, den ena är den nu
antydda, monumentala, den andra är rent
impressionistisk. Det senare har motsvarigheter
och väl äfven genetiskt samband med Rodin.
Hur utvecklingstrådarna ligga till hans
monu-mentalistiska sida är mig icke bekant.
Emellertid har han i detta hänseende
släktingar i Europa t. ex. Hildebrand och Gaul.
Han är dock ingen eftersägare, utan hör till
dem, som i den samtida skulpturen stå som
flygelmän i främsta ledet och som endera dagen
skall kallas att stå framför fronten.
Det hänsynslösa följandet af den egna driften,
som är en konstnärs betlehemsstjärna, präglade
en nu pågående utställning, där Stockholm för
första gång fick göra en intim bekantskap med
David Edström, Milles’ farligaste medtäflare i
konkurrensen om Industrimonumentet. Edströms
väsende är trehöfdadt — impressionism,
själs-konst och monumentalism. Det mellersta i
detta tretal dominerar. Det är en själslig
bränn-hetta, ett inre kokande, som spränger former
och lagar och som i stället för slutna
skulpturer producerar puttranden, skrianden eller
explosioner, Detta ständigt framglödande hat
eller framsipprande kval är oskiljaktigt från
konstnärens väsende. Industrimonumentet blef
för honom männens kamp med den vidriga
jätteormen, »Rädslan» och »Afunden» är motiv
som ligga honom nära, sina tankar om lifvet
syntetiserar han i »Kristus och Medusa», två
masker, sammanhållna uppifrån af en väldig
näfve, paralleliserade genom sina likartadt
flätade diadem törnenas och ormarnes. I
bysten »Elände» är det lägsta proletärdömets skrik,
fångat på ett genialiskt frapperande sätt. Handen
griper som ett hungrigt rofdjurs klo, munnen
gapar som en döende fisk, uppkastad på land. Jag
minnes också någon historia om en
krympling och positivspelare som öppnade
munnen som sparbössa för de barmhärtiga.
Bland serien af Lazarusbilder som
århundradena frambragt är denna utan tvifvel den
mest gripande.
Från allt spöklikt hemskt är det som en
uppenbarelse att se en naken marmor, en
liggande flicka. Men äfven här är smärtan
härskande, den smala kroppen är
genomträngd af kval. (»Februari» i katalogen).
Detta arbete är ett af de få Edströmska,
där innehållet icke sprängt sönder formen.
Jämte denna själskonst, som knappast
ännu funnit sin form utan rinner som en
syndaflod, hvilken ännu icke skurit sig
flodbäddar, är impressionismen i Edströms
byster och monumentalismen i hans
fontänskisser af mindre intresse.
ALICE NORDIN. »HYMN TILL NATUREN.» MARMOR.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
