Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
signalen till de unga konstnärernas strid mot
den svenska konstakademien, hvarur utvecklade
sig den djupt betydelsefulla opponentrörelsen,
hvars verkningar ännu fortfara i vårt konstlif.
Hans eget öde att efter en kort men lysande
konstnärsbana af en svår sjuklighet, kroppens
men till en tid äfven sinnets, tvingas till
overksamhet för alltid och att tidigt skördas af döden
kastar ett skimmer af tragik öfver hans lif.
Det är en på samma gång svår och tacksam
uppgift att skildra Ernst Josephsons lif och
gärning, svår därför att hans lif ligger oss så
nära och hans produktion var rätt ojämn men
äfven därför att han var en man, som en tid
stod midt i striden, tacksam dels därför att hans
produktion är så begränsad, karaktärsfull och
fängslande, dels äfven därför, att talrika bref
och dikter af hans egen hand ge ypperliga
inblickar i hans inre lif och följa hans
konstutveckling.
Det är då mycket glädjande, att
Konstföreningen för sin i den värdefulla serien
monografier öfver svenska konstnärer ingående
Joseph-sonbok tyckes hafva funnit den rätte mannen,
han som skall gora’t, i Karl Wåhlin, som redan
förut bidragit till nämnda serie med den
förträffliga monografien öfver Wahlbom och för öfrigt
genom hela sin verksamhet som daglig
konstkritiker i Stockholms Dagblad är, kan man lugnt
säga, minst sagdt välkänd inom vår
konstnärligt intresserade värld. Författaren hade genom
sin Josephson-uppsats i Nordisk Tidskrift för
ett par år sedan, i hvilken han på ett så
finkänsligt sätt sammanställde Josephsons dikter
med hans måleriska produktion, dokumenterat
sig såsom den själfskrifne för ett sådant uppdrag.
Den nu utkomna i:sta delen af monografien
behandlar de första 28 åren af Josephsons lif,
1851 —1879, d. v. s. följer konstnären från den
lyckliga barndomen i det goda, högtbildade
judiska föräldrahemmet genom elevårens
osjälf-ständighet och de första resornas väckande och
stimulerande dagar fram till den fulla
själfstän-digheten som konstnär, betygad främst genom
den i Rom 1878 utförda historietaflan David
och Saul men äfven genom Faun och nymf
från samma år och de två följande år
fullbordade taflorna, den unga vackra Romarinnan och
porträttet af den danske författaren J. P. Jacobsen.
Med stor objektivitet och ganska utförlig episk
bredd, hvilken väl låter försvara sig, när det
gäller en så rik och intressant personlighet,
tecknar författaren sin hjälte, hvarvid han i
främsta rummet använder dennes egna bref och
dikter (af dessa äro flera förut otryckta) men
äfven genom målarens kamrater och vänner
samlat drag, som äro viktiga och belysande.
Det är en mycket fängslande och intressant
bild af Josephson, som i denna bok tecknas.
Läsaren får honom, tack vare icke minst de
många intima smådragen, lifslefvande framför
sig i all hans ungdomliga och helt sydländska
liflighet, i all hans djupa religiositet och gripande
allvarliga uppfattning af sitt konstnärskalls
höghet, slutligen i all hans fina och älskvärda kultur
för öfrigt, älskare och kännare af litteratur och
musik, som han var, därtill själf skald,
ypperlig brefskrifvare och sångare.
Hvad Josephsons konstnärliga produktion
under denna tid beträffar, framhäfver författaren
med fin och säker blick de utmärkande dragen,
visar hur elevtidens osäkerhet småningom ger
vika under de nya intrycken från resorna till
Norge och Paris, hur i Holland den grundliga
bekantskapen med Rembrandts konst blir
framför allting annat den stora uppenbarelsen af
färgens mysterium för den unge svensken, som
gör en så märklig kopia af »Syndikerna», och
hur slutligen den venetianska konsten kommer
med nya impulser till hans mottagliga och med
de gamle mästarne befryndade sinne. Icke minst
intressanta äro Josephsons egna yttranden om
och slående karaktäristiker af såväl samtida som
gammal konst, enkannerligen Rembrandt. Hur
träffande är det ej, när Josephson i ett bref från
Amsterdam till Axel Borg säger, att » Rem bran dl
ser så genom dränkt vann ut i jämförelse med andra
målare» och förklarar detta med att »Rembrandt
målade solljus, medan andra måla dagsljus!»
Det skulle finnas mycket mer af intresse att
framhäfva i denna 1 :sta del af Karl Wåhlins
Josephsonmonografi, men det knappa utrymmet
tvingar mig att sluta. Den andra delen af
monografien, i hvilken Ernst Josephsons
konstnärliga verksamhet och hela personliga insats i vårt
konstlif skola skildras, då de befinna sig i zenith
för att så snabbt efterträdas af förmörkelse,
torde helt säkert komma att utgöra dess
tyngdpunkt. Den färdiga första delen ger berättigad
anledning att med stora förväntningar motse
den ännu viktigare afslutningen, som är afsedd
att utgöra innevarande års foreningspublikation.
John Kruse.
OTISER.
Christian Erikssons Bågspännaren» har
i dagarna medelst ett bidrag från Eva Bonniers
fond af 25,000 kr. kunnat inköpas af Föreningen
för Stockholms prydande med konstverk, som själf för
ändamålet disponerat 10,000 kronor, och torde komma att i
sin helhet uppställas på Kornhamnstorg.
Ernst Josephsons »David och Saul» här från
Thiels galleri inköpts af den nybildade föreningen
Na-tionalmusei vänner och kommer nu att deponeras på
Nationalmuseum.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
