Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dylika motiv ha framsprungit ur afsikter, som
icke varit enbart konstnärliga, Tirén är här och
har varit ständigt en utpräglad tendensdiktare,
fylld af ifver att fästa uppmärksamheten på sina
modeller: lapparne, väcka intresse för dem, väcka
indignation mot de orättvisor de utsättas för.
Det rätta måttet att mäta Tiréns gärning med
finnes därför icke hos oss, utan bland lapparne.
Emellertid har han ofta med liknande
oförskräckt-het i val af medlen gjort propaganda för ting,
som ligga hela Sverige om hjärtat, våra
landskaps skönhet. Han vågade tillgripa så grofva
medel som diorama-bilden, men medlen ha af
framgången stämplats som berättigade. Man
må blott erinra sig hans diorama med den
kolossala fonddekorationen i olja, föreställande en
renhjord på fjället i norrskensbelysning (i
turist-afdelningen) och bakgrunden i skogsutställningen,
båda på stockholmsutställningen 1897, och huru
vid världsutställningen i Paris 1900 den svenska
paviljongens förnämsta attraktionskraft utgjordes
af Tiréns dioramor.
Hans grundliga kännedom om lappvärlden
togs äfven på sin tid i anspråk af Nordiska
museet och den etnografiska vetenskapen har
genom honom tillförts mycket materiel.
Ett önskemål som gifvetvis inställer sig vid
en konstnärs bortgång är en minnesutställning,
och i detta fall vore en sådan af särskildt
intresse, därför att Tirén aldrig uppträdt på någon
utställning annat än med enstaka verk, hvadan
för närvarande en klar öfverblick af hans alstring
är så godt som omöjlig.
Man har en känsla af, att den doft af tendens
och etnografi, som nu dominerar i vår
uppfattning af T., genom en samlad utställning skulle
vika för en riktigare bild, sammansatt af hans
konstnärliga syften.
B—w.
CARL FREDRIK HILL
1849—1911.
Artalen härofvan äro delvis missvisande.
Med större skäl skulle man kunna skrifva 1849
—1878. Ty visserligen utsläcktes ej Hills
lifs-låga förrän nu i våras; men den man, som
då dog, hade bokstafligen varit död för världen
i öfver trettio år, sin ungdoms lifsintresse
syntes han ha förgätit eller aktat ringa, och de
gamla vännerna hittade ej längre — på ett
par undantag när —• vägen till hans lugna
hemvist i Skomakaregatan i Lund, där han, ömt
vårdad af sin syster, antingen vid ritbladen
inne i sin lilla kammare eller genom vandringar
i den stilla trädgården fick dagarna och åren
att ej alltför långsamt flyta bort.
Släkten Hill stammar från Östergötland. Där,
i Högruda socken, veta vi, att bonden Nils
Rudelius på 1600-talet gick bakom sin plog.
Släktleden efter honom synas ha delat sina
intressen mellan jorden och böckerna. Det
senare intresset kom praktfullt till sin rätt
särskildt hos den 1793 födde Carl Johan Rudelius
Hill, astronom, läkare, matematiker, Lunds
universitets rektor på sin tid, en hjärtegod man f. ö.
och stort original i sitt lif såväl som i sin
vetenskap. Han blef fader till Carl.Fredrik Hill, som
föddes den 31 maj 1849.
Hösten 1858 inskrefs sonen i Lunds
katedralskola, där han 1870 aflade studentexamen med
modersmålet som
bästa ämne.
Redan under denna
tid stack hans
»målaredille,»
som han så ofta
talar om i de få
bevarade brefven
frän honom, fram,
och universitetets
ännu
tjänstgörande ritmästare A.
Hj. Lindquist vet
berätta, hur han
af de bekymrade
föräldrarna, som
på allt sätt sökte
hejda denna
böjelse, fick mottaga
enträgna
föreställningar att göra
klart för gossen, hur riskabelt detta yrke var, —
en begäran, som enligt uppgift noggrant
uppfylldes, dock utan åsyftad verkan. I ett af sina bref
hem från Paris säger den unge Hill en gång
otåligt: »Tala ej om den bana, jag valt, ty jag har ej
valt den; jag har tvingats afen oemotståndligkallelse’»,
och med människor, som resonnera på det viset,
skall man nu en gång låta bli att tala förstånd.
Studentmössan hade ej heller blifvit mer än en
dag gammal på hans hufvud, förrän han lämnar
Lund och vandrar ut till det utanför staden
liggande Dalby, där Lindquist med några elever
studerade slättens poesi, Hill var i tagen från
morgon till kväll, och en af de i Konstföreningen
utställda små dukarna, ett landskap med en
hotande ovädershimmel, förskrifver sig från denna
tid. Bra gjordt, förresten, för att vara af en
sådan ungdom, äfven om det nu verkar ej så
litet gammalmodigt. När hösten kom, gjordes
ett nytt försök att bringa honom till förnuft.
Följande sina föräldrars råd lät han inskrifva sig
som student vid Lunds universitet, där han skall
ha varit en ej ointresserad åhörare af prof.
Ljunggrens lärda vältalighet. Så långt som till
något betyg i estetik med litteratur- och konst-
CARL FREDRIK HILL.
FOTOGRAFI 1871.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
