Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kallas en enhetlig konstnärlig kultur och att
man, åtminstone inom landskapsmåleriet, numera
kan tala om en svensk skola, i hvilken liksom
inom den holländska under 1600-talet äfven de
mindre begåfvade adepterna kunna förete något
värdefullt och egenartadt. Att denna
uppfattning delades af den utländska kritiken därom
vittnade flera utförliga artiklar i Tribuna, Secolo,
La Vita, L’Independance Beige och andra
tidningar.
Allt detta visste vi visserligen hemma förut,
men det framträdde dock tydligare här ute på
främmande botten, och det var icke många
andra stater som hade att uppvisa något
liknande. Hvad som däremot saknades och som
delvis var en följd af Konstnärsförbundets
omtalade uteblifvande, det var några särskildt starkt
framträdande personligheter, som Liljefors skulle
kunna varit inom måleriet och Christian
Eriksson i skulpturen. Nu uppburos dessa roller af
Zorn och Carl Larsson, visserligen på ett i allo
utmärkt sätt, men dock icke med sådan pondus
som bägge med en smula större ansträngning
kunde ha varit i stånd att utveckla. Zorn
visade sig från sin allra fördelaktigaste sida, i en
serie till större delen helt nya aktstudier,
utmärkta af en friskhet i koloriten som verkade
dubbelt glädjande och öfverraskande på den
som trott honom ha fastnat i den föregående
periodens svart- och hvittmanér. Och hvad
Carl Larsson beträffar, så har han sedan sin
franska ungdom icke någonsin uppträdt så
fördelaktigt som målare som just i sin behärskning
af akvarellfärgen i vissa af taflorna Ur serien
»Ät solsidan». Som tecknare visade han sig
återigen i några blott alltför få grafiska blad och
i den stora taflan med en sommarfest i det gröna.
Det skulle föra för långt att uppräkna alla
utställare, må det vara nog att nämna några af
de mest uppmärksammade. För en kultiverad
utländing som sökte efter det egenartade torde
särskildt Döderhults träskulpturer ha fallit i
ögonen, såsom bevisas af den långa raden
vid-fästa visitkort från beställare. Delvis
sammanhänger väl detta med tidens meningslösa
öfver-skattning af karrikatyren, som låter folk se ett
geni i den minsta lilla skämttecknare. Man är
så van vid det groteska att man nästan skäms
för skönheten eller låter sig afspisas med ett
godtköpsideal, och när man så möter något
som tillfredsställer ens anspråk på effekt eller
illusion så är man belåten. Särskildt svårt har
detta missförhållande inverkat på skulpturen,
som glömt bort alla plastikens inneboende lagar
för att eftersträfva samma verkningar som
måleriet. Den svenska skulpturen har i detta
af-seende följt samma tendenser som den
europeiska, och om den nu slagit in på en ny
riktning, så var denna utställning för ofullständig
för att illustrera utvecklingen. Mest uppmärk-
JOHN BAUER. »VILL VALLAR EM AN.» AKVARELL.
sammad var helt naturligt Milles, hvilkens stora
grupper Vingarna och Elefanterna här intogo
en central plats. Äfven Börjessons
ungdomsarbete »Vikingen» spelade tack vare de lokala
förhållandena rollen af förgrundsfigur, medan
öfriga skulpturarbeten till största delen försvunno
ute i korridoren, om man icke får tänka sig att
en eller annan konnässör fann vägen till en del
små vackra statyetter af Neujd, Strandman m. fl.
Jag föreställer mig att Hesselboms vägg med
svenska landskap också kunnat fånga en del
betraktare liksom flera andra landskap, särskildt
af skåningarna Trulsson, Kulle m. fl. Fjæstads
rum med snötaflor och gobelänger måste ju
också falla i ögonen, om också icke uteslutande
på grund af sina måleriska kvaliteter. Den
som gaf sig tid att se på enskildheter kunde
icke undgå att fängslas af Arosenius’ små
fantasi-fyllda och koloristiskt utsökta akvareller, eller
af John Bauers trolltaflor med sin sagomystik.
Rätt märkliga voro också Helmer Osslunds
vildmarksbilder från Norrland och Gabriel
Strandbergs kraftfulla porträtt af en vagabond och
en bonde.
Hvad man saknade, utom veteranerna, var de
unga och framtidsmännen. Men det var ju
knappast att vänta, att man på en officiell
utställning skulle finna några märkligare
representanter för morgondagens konst, den ännu icke
kända och erkända.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
