Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
själfständig begåfning inför oss, som säkerligen
kommer att skänka vår grafiska marknad ett
värdefullt tillskott.
Innan vi vända oss till litograferna, återstår
ännu en träsnidare, som ej bör förbigås. Artur
Sahlén har något missmodigt i sin konst, hans
porträtt visa förpinade, spöklika typer, och
landskapen äro sedda i ett dystert och fattigt land.
Denna karaktär förhöjes genom den af honom
älskade färgsammanställningen, svart och brunt;
med sparsamma uttrycksmedel har han nått en
säkert beräknad effekt.
Utställningens litografiska afdelning är den till
numeräret afgjordt minsta. Föreningen för
Grafisk Konst framvisar några ypperliga blad,
Aron Gerles kraftiga »Vid Siljan», Carl Larssons
graciösa färglitografi »Flickan som väfver röda
gullband» och ett par till. Men för öfrigt är
det knappast mer än Louis Sparre och
Johansson-Thor, som ha lämnat prof på denna
anspråkslösa men tacksamma teknik. Den förres
hufvud-nummer är verket »Visby ringmur», som med
brutna konturer och effektfulla slagskuggor ger
en seriebild af Hansastadens mest monumentala
arkitekturminnesmärke. Ett led alltså i den
be-gåfvade konstnärens räddningskamp för gammal
nordisk stadskultur.
Mer intresse som litograf väcker
Johansson-Thor, en af de allra yngste af sällskapets
medlemmar. På sitt ypperliga själfporträtt gör han
dA’
K,
ARTUR SAHI.ÉN. STI DIEHUFVUD. FÄRGTRÄSNITT.
närmast intryck af jägare och bergsbo. Det
magra, energiska ansiktet skulle passa så väl på
en jämte, van att följa sitt villebråd på vilda
fjällstigar och genom stingande snår.
Stentrycken, som hänga rundt omkring, låta oss förstå
vårt misstag. Det är slättbilder från det
sydligaste Skåne, aftonstämningar öfver hvitrappade
bondgårdar, hopkrupna bland åkrar och fält. I
landskap som i typer finns ingenting af den
raffinerade elegans, som vi känna från Whistlers
studier, intet af den passionerade själskampen i
Carriéres porträtt. Men den känsla som har
fört pennan verkar så äkta och ödmjuk, fältet
med den kvarglömda plogen på en af bilderna
har mer än något af motivet gemensamt med
en känd tafla af Millet. Också här är det en
bonde, som, ensam i det silande
solnedgångsljuset, som i gyllne rännilar följer åkerns fåror
och dallrar ut i rymdernas aningsfulla djup,
blickar tillbaka på skådeplatsen för sin
arbetsdags möda och kärleksfullt fyllda kall. —
Xär Föreningen för Grafisk Konst år 89
deltog i sin egen utställning med sina två första
års blad, uppträdde den, betecknande nog, ej
som en underafdelning af utställningen i dess
helhet utan under Grupp II »Gravyrer och
Ets-ningar». Här kom den ju också onekligen i det
konstnärligaste sällskapet. Vi kunna lätt
konstatera det, ty i dag återfinna vi de flesta af
dem, som för tjugotvå år sedan voro afgörande
för framgången.
Äldst i laget är grefve Georg v. Rosen. Anda
till 1868 gå hans äldsta raderingar, »Arabiskt
kaffehus» och »Göran Persson åskådar Nils Stures
skymfliga intåg i Stockholm», tillbaka, och 1870
signerar han sin första etsning »Flandrisk
krogscen». Mot de förras spetsiga psykologi och
detaljerade stoffbehandling står den senare med
sin effektfulla rörlighet och drastiska
skildringskonst i skarp kontrast — hvad kunde ej denne
mästare ha skänkt vår grafik, om han velat!
Yngre som etsare men äldre till lefnadsåren
kan Axel Herman Hägg, eller Haig som den i
England sedan många år bosatte konstnären
brukar signera sina monumentala blad, blicka
tillbaka på ett verk af imponerande mäktighet.
Han är en af de mest typiska arkitekturetsare,
som någonsin lefvat. Han nöjer sig aldrig med
effektfulla antydningar. Hans katedraler resa
sig solida som huggna i sten, de hvila säkert
på den utomordentliga perspektivteckningens
fasta järnkonstruktion. Han utelämnar aldrig
en detalj, därför att den är mödosam, men ä
andra sidan känner han sig inte slaviskt bunden
af verkligheten. Han förskönar gärna det han
ser, lämnar ute störande bisaker, rättar detaljer
till större stiltrohet och höljer in hvalfven i ett
lätt ljusdunkel, som visar att han är lika
skicklig i luft- som linjeperspektiv. Men de figurer
som befolka hans katedraler äro ej lika fängs-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
