Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
suttit för Madonnan frän Casa Tempi och flera
andra Rafaels kompositioner af liknande art.
Beträffande flera af kopiorna kan det hända,
att man försett båda hufvudena med
helgonglorior, hvilka icke förekomma på originalet.
Så är t. ex. fallet med kopian i Florens,
hvilken också liksom några af de andra visar rätt
stora förändringar i teckningen, såväl hvad
angår ansiktena och kropparna som i synnerhet
dräktens veck. 1 Florenskopian har kopisten
tydligen icke haft taflan framför sig vid
kopieringen utan antagligen först gjort en
teckning af originalet och sedan arbetat på egen
hand med hjälp af egna modeller. Ansiktena
öfverensstämma också här föga med originalet.
Denna anmärkning skulle gifvetvis också kunna
tas till intäkt för ett tvifvel på att den tafla,
som är i Zorns ägo, är originalet, men de
kopior, som finnas, synas dock på ett eller annat
sätt hänvisa på just denna tafla som den
ursprungliga.
Färgen på madonnans lif och kjol är i
dagrarna himmelsblå och korresponderar med den
något mörkare färgen på luften i landskapet
uppe i högra hörnet. Närmast madonnans barm
löper en rand af det hvita linnet, och det blå
lifvet har närmast linnet en gul bård. Armen
är också gul. Nejlikorna äro rödvioletta.
Håret både på madonnan och barnet är rödblondt,
men som sagt förekomma inga glorior.
Madonnan har bruna ögon, barnet gråblå. Kudden,
som barnet sitter på, är hvit. Bakgrunden har
ett svartgrönt draperi och är för öfrigt gråbrun.
På landskapet förekommer ett palats af
renässanskaraktär. Trädet är ganska vagt antydt.
Duken är emellertid här liksom på några andra
ställen en smula skadad men i det stora hela
synnerligen väl bibehållen. Här och där har en
liten öfvermålning förekommit, som emellertid af
Zorn aflägsnats. Taflan är målad på duk liksom
t. ex. den sixtinska madonnan i Dresden. Rafael
omväxlade med duk och trä för sina stafflitaflor.
Zorn har aflägsnat duken från den förra
spänn-ramen och därvid vunnit ett par centimeter på
bredden i högra kanten, som förut varit invikt.
Hur har taflan kommit till Sverige? Därom vet
man tills vidare ingenting. Zorn har genom byte
förvärfvat den af stadsmäklare H. Schultz, som i
sin tur köpt den i en antikvitetshandel i
Stockholm. Hur och hvarifrån den kommit i denna
affärs ägo, är tills vidare icke utredt.
Det stora samlingsverket »Klassiker der
Kunst», som behandlar Rafael i sitt första band,
förklarar kort och godt, att om de öden, som
originalet »Madonnan med nejlikan» undergått,
saknas hvarje underrättelse.
Taflan kommer nu att kvarstanna i Zorns
konstsamlingar.
Knut Barr.
Den nyaste målarkonsten
I FINLAND.
I DEN finska konsten står Edelfelt ensam som
den ende fullt och helt utvecklade mästaren med
en harmonisk och säker utvecklingsgång, som i
sin helhet representerar en målarkultur af både
glans och gedigenhet. På afstånd från vår svenska
ståndpunkt sedd är han icke så imponerande,
och man minns lätt en del ytligt eleganta
socie-tetsporträtt; men hans konst får sedd
tillsammans med hans samtidas och närmaste
efterföljares en ny relief, en fastare och adligare
hållning. Gallén är ju i sin kraft, sin outtömliga
rikedom på idéer och måleriska uppslag en
rikare och märkvärdigare personlighet; men hos
honom liksom hos många andra finnar tyda de
djärfva kasten från den ena ståndpunkten till
den andra icke blott på ett nervöst beroende af
kosmopolitiska strömningar utan på en viss
eklektisk svaghet, en brist på säker kulturbotten. I
Helsingfors Ateneum äro Galléns olika skeden
fylligt representerade, det tidigast realistiska,
det romantiskt veka, nästan akvarellartade och
Carl-Larssonska i några Kalevala-bilder, det
därur utgångna arkeologiskt urfinska och dekorativa
och slutligen den måleriska befrielsen från
stiliseringens alltför snäfva gränser. Hans senaste
bilder, målade för några år sedan före den
berömda jaktresan till Afrika, hade för mig det
största intresset, därför att de vittnade om
friare och djärfvare målartag, inga andra afsikter
än det direkta uttrycket för något sedt och kändt
och inget beroende. Det var dels porträtt af
en bred och lugn karaktäristik, dels snötaflor,
som icke erinrade om några andra, minst det
Fjaestadska maneret. Han är i alla fall ett af
de intressantaste studieobjekten i nordiskt måleri,
och förr eller senare blir han naturligtvis ett rof
för tyska doktorala analyser med många kapitel
och spetsfundiga utläggningar.
Frånsedt Edelfelt-salen och de nu lite brokigt
utströdda Gallén-taflorna är det emellertid i
Ateneums samlingar det allra nyaste i finsk och
utländsk konst, som tilldrar sig
uppmärksamheten. Ateneum har sedan rätt länge njutit
förmånen inte bara af goda tillgångar pä medel
utan äfven af en ganska radikal och vaken
inköpsnämnd. Man märker det genast på
resultaten af dess verksamhet. Förvärfven af modern
fransk konst ha nämligen icke stannat vid de
goda medelmåttorna Simon och Cottet utan
sträckt sig till landskap af Cézanne, van Gogh
och Gauguin, en intressant grupp revolutionärer;
Gauguin är af dem bäst företrädd med en genuin
Tahitibild af den rätta skimrande djupa
sagotonen — något helt annat än vårt
Nationalmuseums bleka studiesak. Det är en
betydelsefull handling, då ett stort galleri införlifvar med
;o -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
