Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
är det, att de just voro opponenter och
underkände — akademien.
Akademiens uppgift var att uppfostra de
gryende konstnärerna till att följa de klassiska
principerna, och kärnan i akademi-undervisningen
var alltså icke konst utan princip-fasthet.
Mot denna princip eller konst-idé satte nu
opponenterna något helt annat, nämligen
»naturen», och såsom norm för konsten satte de
»frihets, men märk väl, icke frihet att följa sig
själfva utan frihet att följa »naturen» i motsats
till den akademiska konst-idén.
Detta skedde på 8o-talet.
Tjugu år förut, alltså i deras barndom, hade
den stora händelsen inträffat, och hvad innebar
den?
Den innebar precis samma häfdande af
friheten, nämligen samhällets frihet från att
underordna sig den klassiska stals-idén, sådan Boström
formulerat den i sitt predikande af
fyrståndsrepresentationen såsom enda förnuftiga
statsform. Men när nu politici häfdade denna
frihet, så var det heller icke friheten att följa sig
själfva utan att följa »naturen» i motsats till
den gamla klassiska stats-idén.
Och det ena såväl som det andra, den
politiska såväl som den konstnärliga frigörelsen
betecknade alltså endast något negativt,
nämligen befrielsen från idéns, förnuftets, den filosofiska
världsuppfattningens regulativa makt.
I dess ställe sattes känslan, planlösheten, de
»naturliga instinkterna».
Detta samlades sedan i ett slagord och
kallades individualism; och tiden från 1866 till nu
kan betecknas såsom den epok, under hvilken
individen ville behärska staten och upphäfva
förnuftslagarna, medan tiden före 1866 kan
betecknas såsom den epok, under hvilken staten
ville behärska individen och upphäfva
känslo-lagarna; den tidigare epoken främst symboliserad
af filosofen Boström, den senare af diktaren
Strindberg, och båda här framställda med stark
schematisering af förloppet.
§ 6.
Med Konstnärsförbundet inträder alltså
»naturen» i den svenska konsten, och hvad var
själfklarare än att friluftsmåleriet nu skulle
sättas främst och analysen bli lag.
Hela den konstnärliga energien ställdes också
in på landskaps-målning, och människan
degraderas antingen till staffage eller till
förevändning för att realisera uteslutande konstnärliga
syften, porträtt-målning. Såsom bevis på
analy-seringsförmåga.
Men redan i analyseringsförmågan låg ju ett
doldt erkännande utaf att målaren icke alldeles
ville underordna sig »naturen», och allt efter
som den växte, började natur-troheten afta och
i stället kom stiliseringen och stämningsmåleriet.
Här hade målaren visserligen allt fortfarande
underordnat sig »naturen» — men med den
väsentliga skillnaden, att han nu lyft den inom
sig och öfvergjutit den med sitt privata
känslo-skimmer, och härmed hade förhållandet kommit
därhän, att medan friluftsmåleriet i sin början
lät konstnären uttrycka »naturen», den vid
nuvarande ståndpunkt låter »naturen» uttrycka
konstnären; och därmed har själfklart den
individualistiska utvecklingen nått sin slutpunkt och
står utan förmåga att ge något därutöfver.
§ 7-
Hur skall det bli nu då?
Ja, det är just det, som är frågan, och nu stå
vi inför problemet: hvad skall utgöra gränsen
mellan Konstnärsförbundet och de nya målarna?
Lika väl som vi förut sett, hurusom konsten
efter 66 uttryckte den nya tids ideal, som då
kommit till makten, lika väl böra vi med
af-seende på hvad som kan vara att vänta af en
ny konst kunna sluta oss till några hufvudlinjer
ut ifrån hvad som betecknar det mest
framträdande i den närvarande tidpunktens fysionomi.
En ledtråd härvidlag erbjuder oss arkitekturen.
Om man gör sig mödan att studera 70- och
80-talets byggnadskonst, skall man finna, huru
hvarje samband med nationella stilarter totalt
saknas; ingenstans visar sig den nya epokens
oerhörda, kaotiska planlöshet så frapperande
som på detta område. Det är, som om hela
den tidens yrvakna försök och experiment
stelnat till monumentalitet i dessa vidunderliga
kroaseringar, som kanta så många af Stockholms
gator.
Ur denna nyckfullhet utsöndrar sig slutligen
den Bobergska arkitekturen såsom det enda
fullt konstnärligt minnesvärda uttrycket, nående
sin toppunkt i förslaget till Nobelhuset. Där
är hela den epokens slutord, ty det skall vara
en underlig blindhet för att finna Boberg som
den förste i raden af en ny tid; han är den
siste i en förgången.
Med Ragnar Östberg inträder på allvar denna
nya tid, och skärskådar man hans arbeten, skall
man finna dem organiskt vuxna ur gammal
svensk stil-tradition.
Där är den s. k. »individualismen» förbi,
konstnären underordnar sig det väsen, som i
den gamla stilen funnit uttryck, fram-analyserar
dess kärna, dess idé och betraktar sig som
denna idés tjänare.
Öfvergå vi nu ett ögonblick till politiken och
tänka efter, hvad som hufvudsakligen
karaktäriserade tiden efter 66, så skola vi finna, att
det var nyttan, som prædominerade, och
industrialismen, som utvecklade sig. 30- och
40-talets ideologer hade efterträdts af det praktiska
borgarståndet i makten, och från detta stånd
utgick representationsändringen, som strax acca-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
