Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Konstnärsförbundets
UTSTÄLLNING SOMMAREN
1912. AF TOR HEDBERG.
DÅ. Konstnärsförbundet nu efter 7 år ånyo
öppnat en stor, samlad utställning i Stockholm,
inbjuder det till, ja, nästan påtvingar en
jämförelse mellan då och nu, en jämförelse, som
icke stannar vid endast det konstnärliga
resultatet, utan äfven vill omfatta och granska den
svenska konstens yttre förhållanden, dess
sam-hälléliga lifsvillkor under denna tid.
Ty hvilka betydelsefulla yttringar
af enskildas verksamhet de gångna
åren än kunnat framvisa, någon
samlingspunkt för iakttagelsen och
betraktelserna hafva de icke
erbjudit. För återblicken ter sig
konst-lifvet under denna tid närmast som
ett kaos, ett förvirradt handgemäng,
där alla taktiska och disciplinära
band blifvit lösta. Synen är icke
odeladt glädjande.
En oräknelig massa
separatutställningar, af mästare den ena
dagen, elever alla de andra, någon
gång gifvande hvad en
separatutställning bör gifva: en samlad
bild af personlig utöfning eller
utveckling, för det mesta gifvande
blott ett prof på mer eller mindre
framgångsrik flit, flyktigt omtalade,
fåtaligt besökta, hastigt glömda,
icke sällan slutande med
ekonomisk förlust för utställaren —
dan är anblicken, då man betraktar
konstnärernas eget läger. Ser man
på kritiken, finner man, på ett par undantag när,
denna utöfvad af anonyma journalister, hvilkas
goda vilja man ju icke behöfver betvifla, fast
man förnekar deras kompetens, som berömma
eller klandra på måfå, utan att man förstår
synpunkten, och som äro föga skickliga i att
gifva allmänheten någon ledning i det
konstnärliga -— eller snarare okonstnärliga virrvarret.
Och publiken slutligen, —- ja, nog förefaller
det som om svenskens okänslighet, man vore
frestad säga ovilja för konst under de senaste
åren ytterligare tilltagit; i alla händelser har
det intresse, som förut så småningom
upparbetats inom en någorlunda vidsträckt krets, allt
mera förslöats och domnat bort. En person,
som har anledning känna förhållandena, har
beräknat den publik, som ett verkligt
konstevenemang möjligen kan samla i Stockholm, till två
tusen själar. Siffran är säkerligen snarare för
hög än för låg, och ändå frågar man sig, hos
hur många bland dessa konstintresset verkligen
gått i blodet.
Anledningarna till detta publikens minskade
intresse, som jag tror icke kan bortresoneras,
äro närliggande och påtagliga. När intresset
ständigt splittras på betydelselösa utställningar,
när det aldrig regelbundet samlas och lifvas af
dem, som äro vårt konstlifs bärare och spetsar,
då måste det så småningom tyna bort. Vi veta
nu till sist, efter att länge sväfvat i
okunnighet därom, att vi äga en konst, värd att akta
och beundra, men då vi blott hvart femte år
blifva påminta därom, är det fara värdt att vi
åter glömma bort det.
Den stora, den ödesdigra bristen
är, att det icke finns något organ,
som ordnar och förmedlar
förbindelsen mellan konstnärerna och
allmänheten. I ett land och en tid
med allmänt, lifligt konstintresse
kan ett sådant möjligen undvaras;
hos oss är det för närvarande en
nödvändighet. Och så återkommer
jag — jag vet icke för hvilken
gång — till det bedröfliga, det
fullständigt barocka faktum, att
Stockholm icke äger en utställningslokal,
som ger möjlighet att presentera
en samlad och vald utställning på
ett konstnärligt värdigt sätt, en
institution som kunde motverka
anarkien såväl i de ständigt
hotande »allmänna» utställningarna
som i de fullständigt missbrukade
separatutställningarna, som i det
hela kunde förverkliga de
principer, för hvilka Konstnärsförbundet
så länge och med kanske allt för
stora offer af de enskilda
med-lemmarnes intressen kämpat. Då
förbundet år 1905 hade sin stora minnesutställning,
var det i en på egen bekostnad uppbyggd tillfällig
lokal; då den nu efter sju år åter vill träda
fram inför offentligheten i samlad trupp, är den
hänvisad till samma utväg. Det betyder att
på förhand afstå från alla förhoppningar om
någon behållning af utställningen och ikläda sig
en icke obetydlig risk; det betyder den faktiska
omöjligheten att åstadkomma regelbundna
utställningar. Att vår utan gensägelse främsta
konstnärskorporation skall vara försatt i ett sådant
stadigvarande trångmål, är dock ett bevis på
allmänandans alltför stora slöhet och borde,
tyckes det, slutligen rent af framtvinga ett initiativ.
Hvilken skada denna brist tillfogat vårt
samtida konstlif, till hvilken grad den försvårat och
förryckt konstnärernas verksamhet och
tillbaka-hållit den allmänna konstbildningen kan icke
mätas. Men man skulle kanske förstå det, om
och när bristen en gång blefve afhjälpt. Hvad
står då i vägen därför f I främsta rummet, säga
de initierade, omöjligheten att få en tillräckligt
JOHAN THUIJRI. BYST, BRONS.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
