- Project Runeberg -  Konst och konstnärer / Årg. 4 (1913) /
23

(1910-1914) With: Albin Roosval
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

kestern med fanfarer och metallgrönt och kallt
rödt, som hota att dränka de diskreta
instrumenten — violinen och flygeln.

Om skulpturen gäller i hufvudsak detsamma
som om måleriet. Delvis finnas här förtviflade
försök att göra det omöjligaste af allt, att
upplösa formen — skulpturens existensvillkor — för
att genom antydande råa klumpar få fram den
eftersträfvade »visuella musiken». Resultatet
förefaller som ren karrikatyr; man erinrar sig
den sinnesrubbade skulptören i Leonid
Andre-jeffs »Lazarus», som högg i marmor ut- och
inkrängda inälfvor.

Delvis åter är det från primitivexotisk skulptur,
som man lånat former. Matisse’s »Femme
accrou-pie» t. ex. i sin akrobatställning med benen öfver
hufvudet erinrar om gamla atztekiska
gudomligheter, och konstnärens älsklingsmaterial, glättad
grå Portlandsten, underlättar idéassociationen.

Den talrika publik, som drar igenom galleriets
hallar, har naturligtvis ofantligt roligt åt alla
excentriciteterna eller är indignerad öfver den
och uppfattar det jäktande experimenterandet
som drift med åskådaren. Och inför en hel del
af konstverken måste litet hvar skratta med, —
men då man ser samma publik andäktigt vandra
igenom Tate Gallery’s halfmoderna samling af
sippa nuditeter och sentimentala teaterscener,
omsorgsfullt utpenslade af medlemmar i Royal
Aca-demy, och förträffligt passande i reproduktion på
familjejournalernas framsidor, förstår man bättre
postimpressionisternas förakt för
gårdagskons-tens nattståndna dryck och känner att det är en
af konstens hufvudartärer, som pulserar intensiv,
ojämn och bullersam i deras arbeten.

Karl Asplund.

Den franske kubisten l’hotes

utställning i Konstföreningen, från hvilken
här några prof meddelas, är ett
beaktans-värdt tidens tecken. Den kubistiska teori, som
han representerar, ger genom modelleringens
förenkling och öfverdrifning en säreget stark
plastik åt föremålen. Reliefens djup öfverskrider
dock aldrig ett visst lagom, hvarigenom den
önskvärda ytkaraktären bevaras. Den moderna
teorin är förenad med inflytanden från många
gamla skolor; man erinras om 1400-talets
primitiva träsnitt och om figurmålade papperstapeter
från 1830—40-talen. Man ser, att hvilka mål
som än eftersträfvas, icke är det natursanningens.
Optiskt perspektiv och illusorisk modellering
saknas.

Att denna konst dock verkar sympatiskt,
beror på den vidare syn, som den västerländska
smaken nu synes vara på väg att begåfvas

ANDRÉ L’HOTE. STUDIE. OLJEMÅLNING.

TILLHÖR H. K. H. PRINS EUGEN.

med. Europeisk konst har nu under ett halft
årtusende frivilligt bundit sig under
illusionismens regler. Men konsten i öfriga delar af
världen — den asiatiska, den central amerikanska
och syd-amerikanska — har gått andra vägar
och nått beundrade resultat. Europa börjar
lära känna dessa främmande världar. Det
nutida Europa börjar lära känna sin egen
medel-och forntid och Afrikas gamla konst. Allt detta
har vidgat fordringarne, öppnat möjligheterna
till starka expressioner, målmedvetna former
och färger.

Ögat kan svindla inför de nya vidderna och
inför den • osäkerhet i värdesättningen, som den
konstaterade friheten från kända och relativt
lättlärda regler medför. Hos många åskådare
af det erbjudna nya tar skräcken sig uttryck
i glåpordsartade omdömen, betecknande alla den
yngsta konstens försök som bosch,
plankstryke-rier utan annan plan än borgarens retande och
pängars mödolösa förtjänande. »Hvem som
hälst kan måla såna där taflor.»

Säkerligen är motsatsen fallet. Fordringarne
på konst ha icke sänkts, utan mångfaldigats
och skärpts. Många experiment äro misslyckade,
men utvecklingen går i ett lyckligt tecken: mot
en allt rikare konstens instrumentering.

J. R.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 13:04:33 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/kok/1913/0027.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free