Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHN KRUSE: REMBRANDTS FÄRGER.
P. A. NORSTEDT & SÖNERS FÖRLAG.
STOCKHOLM 1912.
Rembrandt, liksom hvarje mästare, är en förlösare,
befriare. Under ett intensivt lif oförbrutet skapande ett
och detsamma på tusende sätt: det kämpande, döende
ljusets tragedi och apoteos, äger han (i färg eller
svart-hvitt) nu under vintermörkrets pressande tid, starkare
än eljes, en magiskt förlossande makt öfver våra sinnen.
Så har det ej alltid varit: R:s verk fingo ju länge
vänta på tacksam förståelse för sina inneboende värden.
Redan under sitt eget sekel fick nog mästaren en och
annan vänlig uttolkare, under 1700-talet togs han ofta
i intäkt i den eviga partistriden (realism-akademism) för
att dock först med romantikens och den från 1800-talets
midt fortgående energiska konstforskningens hjälp få en
fast och obestridd plats bland mänsklighetens store.
Ännu 1906 (Ord och bild) kunde C. Neumann, med en
viss rätt, skrifva att R. ;ir för oss en uppgående stjärna»!
Den som på 1700-talet åter lancerade »le fameux R.»
var Diderot, mest som sagdt ur realismens synpunkt.
Sedan har vidt skilda konstnärer gått i R s målarskola
och där tillgodogjort sig vidt skilda saker: Fragonard
såväl som Tiepolo och Goya, Whistler och Runge såväl
som Courbet och Marées och af hans landsmän Bosboom
såväl som Breitner. Men att uppvisa R:s spår, blefve
att räkna upp halfva konsthistorien.
Eget nog har jag ännu ej i den tyska R.-litteraturen
stött på den sönderciterade Goethe. Och dock har han
också här sagt »riktiga» ord. I Werther-åren beundrar
han R. för hans uppfattning af bibliska ämnen och
tillfogar: »Das Häften an ebendenselben Gegenständen, an
dem Schrank voll alten Hausrats und wunderbaren
Lumpen hat Rembrandt zu dem Einzigen gemacht, der
er ist. . . . Nimm jetzo das Häften an einer Form, unter
allen Lichtern, so wird dir dieses Ding immer lebendiger.
Wieviel Gegenstände bist du im stande, so zu fassen,
dass sie aus dir wieder neu hervorgeschafifen werden
mögen? Das frage dich, geh vom Häuslichen aus und
verbreite dich, so du kannst, iiber alle Welt.» Nära
60 år senare kastar die Farbenlehre’s författare ned på
papperet följande 2 rader, mellan hvilka R. på sätt och
vis är fångad:
»Rembrandts Realism in Absicht auf die Gegenstände.
Licht, Schatten und Haltung sind bei ihm das Ideelle.»
Forskningen nalkades R. utifrån: arkivstudier och
katalogarbeten gåfvo bit för bit fasaden af undermannen,
mjölnarsonen från Leyden och hans verk, fasaden och
miljön. Långsamt trängde man därunder fram till själfva
hans uttrycksmedel : färgen och till frågan om hans
koloristiska utveckling. Kolloff, Bode, Neumann ha här
gett riktlinjerna. Särskildt betydelsefulla bli naturligtvis
yrkesmännens, målarnes, utsagor; främst och hittills
oöfverträffad står i detta afseende Fromentin, hvars
skarpa och fina analyser i hufvudsak ännu säga oss
väsentligheter. Vidare äga vi mer eller mindre ingående
uttalanden af Delacroix, v. Gogh, Veth och Israels.
Hvad R:s färger betydt för svenska ögon och hvad
därom vittnats, det blefve ett stycke svensk konsthistoria
af stort intresse: Konstakademiens och målarnes
ställning till R. — öfver Hörberg, som 3 gånger kopierade
Cl. Civilis, och Höckert fram till Josephsons kopior af
Kökspigan och Syndikerna; konstskribenternas
uppfattning — från det första svenska konsthistorieskrifvandets
tigande om R. öfver Berch, Tessin, Ehrensvärd,
Graf-ström, Hammarsköld, Boye m. fl. fram till våra dagar.
Vår inhemska R.-litteratur har sista decennierna börjat
växa. Utom bidrag af Granberg, Göthe, Romdahl,
Roos-val och Wåhlin böra särskildt framhållas R. Bergh’s
kärleksfulla sidor i »Om konst och annat», där entusiasmen
nobelt täflar med sakligheten om öfvertaget, och —
ändt-ligen — Kruses R.-studier.
J. Kruse har i nära 20 år sysslat med R.; spår däraf
har man mött i nästan alla våra tidskrifter från Nord.
tidskrift till »Damernas egen». 1907 skänkte han oss
den första svenska boken om R. (nr 1 i Norstedt &
Söner’s serie »Konstens stormän») — en förträfflig
teckning i korta drag af människan och konstnären R.
1905—8 redigerade han Föreningens för grafisk konst
ljustryckspublikationer af Nationalmusei R.-teckningar;
det femte häftet (texten) motse vi med stort intresse.
Bland de brokiga verken i senaste julfloden lyste
med guldbokstäfver på solgul pärm Kruses »Rembrandts
färger». Förf. afser med detta nya arbete en
sammanfattande framställning af R.s färger i deras utveckling från
mästarens ungdom till hans ålderdom, exemplifierad
genom representativa målningar, som samtliga afbildas.
Och det var sannerligen ej för tidigt att ge en fristående
essay öfver den store färgmagikerns lifsverk med färgen
till dominerande ledmotiv.
Inledningsvis skissar förf. upp olika skolors »liffärger».
Antiken och Italien älskade duetten rödt-blått :med
Venedig i en viss särställning); hos spanjorerna tillkom
i allmänhet en grå, hos de äldre nederländarna och
tyskarna en grön klang. Sedan Elsheimers och
Lastmans färger och belysningskonst vidrörts, stå vi inför
mästaren själf. Ungdomsperioden med dess naturalism
och mellan köld och värme stridande kolorit;
»1640-talet», då den visionära synkraften och färgskalans
värme börja få öfverhand; »1650-talet», då den själsliga
fonden alltmer djupnar och rödt arbetar sig fram till
en ledande stämma; »1660-talet», då R:s målardemon,
fri från alla hänsyn, talar pythiskt i ett obeskrifbart
rödt och guld — alla dessa perioder ha fått sitt kapitel;
hvarefter en kort afslutning ägnas åt ett tiotal
efterföljares färgkonst. 1 kap. > 1660-talet» gör förf. (i
anslutning till Weisbach) en intressant utvikning om
R.-tekni-kens utveckling till impressionism och olika författares
uppfattning häraf.
Det är naivt att söka bringa R. på en formel, men
det är frestande att säga, att R:s öga med dess säreget
danade näthinna sakta genomlefde och förtärde en efter
en af synnervens tre hufvudförmögenheter: att reagera
för blått, för gult och för rödt. Det är lönlöst att
fastslå årsgränser för R:s »perioder» det förefaller, som
om han just inför hvarje större kris vacklade som mest
i teknik och färgskala , men groft sedt var ju
utvecklingen denna: objektiva, kalla lokalfärger med
komplementfärger bredvid hvarandra veko så småningom för
subjektiva, varma färger prismatiskt brutna (som genom
en vinterruta), fulla af reflexfarger och med
kompliment-färgen liksom inkapslad i sin hufvudfärg. Liknande
med ljusbehandlingen: från att ha återgett ljusstrålarne
såsom sådana, en och en, d. v. s. med söndring mellan
föremål och ljus, öfvergick han till att ge ljusmaterian
i en rymd, föremål och ljus atmosläriskt hopsmälta, till
att ej blott modellera, utan också komponera med ljus,
med ljus framkämpadt ur en böljande fond af mörker.
Det har skrifvits ihop mycket »litterärt» öfver R. från
Langbehn och Muther till den belgiska skalden Verhæren
(den senaste dock ofarligast . Lyckligtvis hör Kruses
solida arbete ej till det slaget; hvad han skrifver om,
har han sett sig till inför verken själfva — »Studier i
Marken» älskade Jul. Lange att kalla det. Stilen är
enkel, ibland för enkel, men röjer ständigt vackert förf:s
direkta, lefvande kärlek till den väldiga holländaren
såsom människa och konstnär.
Efter texten följer bokens drygare hälft: 75
reproduktioner, 72 efter målningar af 15 mästare utom R.
och 3 efter teckningar, på mattgult papper.
Försätts-plansch är vår skimrande Cl. Civilis i färglitografi;
åter-gifvandet kan helt säkert ännu ej göras skickligare är
betydligt bättre än den tegeltunga kromolitografien i
Suecia illustrata), men ger dock blott en aning om
originalets mustiga och djupa skönhet. Kanske också
en liingtan att stå därinför.
Arvid Beeckströni.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
