Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RKMURANUT, KRISTI l’ITSTANDKLSK. (1639.)
Mii.NClIKN, PINAKOTIIKKKT.
Och midt i detta högtidliga exploderar nu
hans grimaserande, bullrande skratt, med gewalt
framtvingadt, mödosamt fixeradt på duken.
I en rad Rembrandtska arbeten kämpa på
liknande sätt med hvarandra: en utpräglad
ljuskomposition, ofta af religiöst eller öfverflyttadt
religiöst innehåll -— och en eller annan brutalt
pålappad tillfällighet, ett snabbt försvinnande
minspel, en snabb våldsam rörelse, ett fallande
föremål, en kullramlande människa. 1 Kristi
uppståndelse lyfter ängeln af grafstenen och
vaktsoldaterna, som sofvit på den, rulla ned om
hvarandra som clowner (Nationalmuseum äger
en fri upprepning af denna
Rembrandtkomposi-tion i Miinchen uti en tatla af
Rembrandts-imita-tören Benjamin Gerritsz Cuyp).
Den bländade Simson rullar sparkande på
golfvet (tafla i Frankfurt), Ganymedes lyftes
sprattlande, gallskrikande och annat mer, som
ej kan specificeras, af örnen i skyn (tafla i
Dresden), själf grimaserar konstnären framför spegeln
i uttryck af plötslig skräck med spärrade ögon
och mun och fäster sig vid etsningsplåten eller
gapskrattar han och målar sig sålunda (tafla i
enskild samling i Paris).
Söker man dateringen på den våldsamma
rörlighetens förekomst, så kontrasterande mot det
heliga lugnet i Rembrandts mest klassiska verk,
finner man dem samlade omkring midten af
1630-talet. 1 ett af Rembrandts få bibehållna
verbala meddelanden säger han (i ett uti G.
Xeu-mans Rembrandtbok omnämndt bref), att han
i Uppståndelsetaflan i Miinchen sökt framställa
den största möjliga rörlighet. Därmed ha vi
också svart på hvitt, att han icke, genom de
ovillkorligen groteskt verkande dragen, ville
travestera den heliga historien. Han afsåg, såsom
hans senaste skildrare också alltid framhålla, att
gifva ett sa stort mätt af verklighetsintensitet som
möjligt och använde därför bl. a. detta grepp att
införa framställningen af sådana snabba rörelser,
som i regel bruka vara oåtkomliga för penseln.
Som vi redan haft tillfälle att iakttaga, lyckas
han knappast i denna sträfvan. Han bryter
visserligen stämningen, men dock utan att gifva
illusion af en flyktigande rörelse. Ett manér, som
alltså lag utanför hans eget ingenium, kan han
näppeligen själf ha kommit på. Det har
be-höfts en yttre stöt, ett konstnärligt faktum, som
fanns inom hans räckhåll och som var af den
starka art, att en påverkan kan tänkas.
Det är icke möjligt att undgå tanken på de
två starkaste nederländarne i detta fall: Rubens
och Frans Hals. Rubens har — det är en
känd sak — varit en af Rembrandts
inspirationskällor under 30-talet. Arten af Rubens
rörelseframställning, som i typiska exempel
framställts i denna tidskrift (1910, sid. 103 och 1911,
sid. 73) är dock mindre af den tillfällighetens,
verklighetsöfverrumplingens natur som Frans
RKMI1RAXDT, SKRATTANDK SJ AI. IPORTRÄTT. 1633.)
PARIS, K WARNKCK.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
