Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nera öfver hjärnan i sin konst . Hela detta
lojala betraktelsesätt och deras karaktäristik af
måleriets utveckling från Courbet till kubismen
bör kunna försvaga föreställningen om dessa
målares grufliga individualism och halfrubbade
isolering från de normala. Äfven den polemik,
som föres mot anmärkningarna för
svårbegriplighet och rebus-komponerande, är både sansad
och intelligent. Författarna söka leda i bevis
att just svårigheten att genast tolka en tafla
skapar »un grand charme»; och till sin hjälp
kalla de ingen mindre än Leonardo, som
jämfört åskådarens ställning till en i förstone
svår-fattlig komposition med den läsandes oförmåga
att med ett enda ögonkast uppfatta en hel
boksidas innehåll: »du måste gå från ord till
ord och från vers till vers för att förstå dessa
bokstäfvers innebörd, liksom du måste stiga
trappsteg för trappsteg för att nå till en
byggnads topp.»
Det kan dock icke hjälpas, att man inför de
reproduktioner af kubistiska taflor, som till sist
följa, måste instämma med en skarpsinnig
kritiker, Jacques Riviére, då han finner de flesta
kubister »hänga näsan öfver taflan och endast
känna bokstafven icke andan af den nyhet som
de arbeta på.» Han ser det värdefullaste i
riktningens sträfvanden ligga i ett återväckande af
den primitiva konstens starka realitetsbehof. Den
primitive konstnären söker, då han i sin grotta
tecknar af ett föremål, hindra det att vara
frånvarande, vill förtrolla det, så att det ständigt
skall stanna kvar. För barbaren är en bild ett
medel att bevara originalet. Att teckna är att
bemäktiga sig ett byte. Den primitive
konstnären vill draga upp en linie, som icke skall
förändra sig som originalet men likväl
representera alla dess variationer. Bilden skall vara
något mer än originalet i ett visst ögonblick,
sannare än verkligheten. Måleriets verkliga
väsen är enligt denna uppfattning att ge
föremålen sådana de äro, det vill säga annorlunda
än vi se dem; det sträfvar att ge oss deras
essens. Den moderne målaren kan ha nytta af
att sätta sig in i sin primitive stamfars
åskådning: han skall ha inför naturen detta begär
efter ägande, denna önskan att bemäktiga sig
föremålet i hela dess omfattning och ställa det
framför sig i hela dess existens.
Det ligger i denna uppfattning, synes det
mig, en borgen för att teorien icke kommer
att mynna ut i det alldeles rosenrasande; den kan
måhända ge måleriet ett robust grepp om
verkligheten, fastän från ett annat håll än 1800-talets
naturkopierande eller naturlyriska konst.
Kubismen tar sig nästan ut som det nya måleriets
grundläggande kurs i konstruktionslära, där det
perspektiviska linjesystemet ersatts med plan
och volymer. Måleri är det icke ännu icke i
samma mening som Matisse-skolans färgkonst
hvilken också bottnar i Cézanne. Dennes kraf
pä karaktäristik genom färgen allenast,
färgmo-dnlering för att använda hans eget ord, är dock
den stora upptäckten. Hur som helst, genom
expressionismen och kubismen och öfverhufvud
experimenten går dock en väg in i framtiden
- det finns ingen annan att gå! Den som
skrifver dessa rader har en gång förut vågat
göra just detta uttalande, men mött mycken
ovilja utan att någon kunnat peka i massan
af efterklangs- och rutinkonst, som år och efter
år fyller Europas salonger och
separatutställningar, på en enda kungstanke, en enda fri
och utvecklingslysten sträfvan i annan riktning.
Uttalandet innebär icke att det redan existerar
en framtidskonst, eller en spådom att
framtids-konsten en gång kommer att bli sådan eller
sådan; det innebär än mindre ett förnekande af
möjligheten att en stor individuell begåfning
kan komma att gå stick i stäf mot dessa teorier
— och segra öfver dem; det innebär endast
och allenast hvad orden utsäga: här leder en
väg fram; det synes ingen annan; försök att
gå den!
Edvard munch
utställde i februari i Salon Joel.
Hufvudsakli-gen graphica. Hur gifvande än hans grafik
är för den som äfven på annan väg lärt känna
Munch, torde dessa svart och hvita blad vara
föga ägnade som introduktörer i den geniale
konstnärens verk. Han är målare framför allt, och
monumentaliker. Man bör ha skådat en del af
hans målade verk för att kunna se den mustiga
färgklangen och den breda monumentaliteten i
lians svart- och hvitkonst. Emellertid voro äfven
några få målningar utställda, däribland en stor
dekorativ duk, som står i samband med Munchs
utkast till väggmålningen för det norska
universitetets aula, och som numera kommer att
erhålla en värdig plats i Herr Fåhræus galleri.
- Samtidigt pågick en stor Munch-utställning
i Kristiania, med tre salar fyllda af taflor och
två smärre rum grafik. — Det hade varit
lämpligare för stockholmarnas uppfattning af den
norske mästaren, om utställningarna bytt plats.
Kristianiautställningen var oförglömmelig,
främst genom den rad af stående herrporträtt,
från senare år, som fyller en sal. Både i dessa
taflor och i de äldre periodernas verk, fick man
en bild af det idéinnehåll, som alltid varit Munch
kärt. Han har en litterär tankeymnighet, som
den tyske stamförvanten Durer, men under det
att denne — såsom så ofta idékonstnärer — synes
förlora i färg, hvad han vinner i tankeinnehåll,
så blomstrar Munchs färg trots eller snarare
genom idéerna. I denna lyckliga egendomlighet
liar han jämförts med Rembrandt. En annan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
