Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
är en erfarenhet, som man litet hvarstans bit
tert fatt göra. Samtidigt med vår
Strängnäs-utställning vågade man i Norge detta fatala
försök, och det är all anledning att hoppas, att
seglatsen, trots mänga ref och
undervattens-klippor, går godt i hamn. Att kunna skickligt
navigera är ju en norsk kardinaldygd.
Det var fil. dr. Harry Fett och fil. dr. Haakon
Schetelig (bestyrer för Bergens museums
histo-risk-antikvariska afdelning), som fattade det
djärfva beslutet att med tidskriften »Kunst
og Kultur» »drifve lidt kulturelt
oplysningsar-beide , att bidraga till en kunstnerisk reisning
av nationen» genom att sprida kunskap dels
om äldre kulturminnen, dels om den modärna
konstens strider (i båda afseendena naturligtvis
först och främst med blicken pä de inhemska
förhållandena). Första numret utkom i augusti
1910. En återblick pä den första färdig
föreliggande årgången kan möjligen ge ett begrepp
om den rikt illustrerade och förträffligt
redigerade tidskriftens läggning.
Af redaktörerna presenterar Fett för oss
Oslo-helgonet Halvard. Fett är, som bekant, den
som gjort sig mest förtjänt om Norges
medeltida konsthistoria. Men nu tycks det vara så,
att medeltiden har en egendomlig förmåga att
bibringa sina dyrkare och bearbetare en ovanligt
energiskt aptit också på mycket annat, eller är det
en rädsla, som skänker denna, att bli stängd i
baklås borta i den fängslande medeltidsvärldenr
Fett bidrar sålunda, förutom med en liten
sympatisk artikel om Strängnäs, med anmälningar af
Henriques’ »Diirers Perspektivlära» (med en
särskildt liten adress till de perspektivhånande
yngste), af några engelska och amerikanska
stadsplaneverk, af ett danskt arbete öfver
den thorvaldsenska konstens förhistoria och af
ett band norska »prospecter» frän 1800-talets
början.
Denna tidpunkt, »empiren», träder nu allt
mer i förgrunden i det tillbakablickande
europeiska konstintresset, mer dock på grund af
verklig inre sympati än af något slags
100-ärs-intresse. Särskildt tycks detta vara fallet i
Norge och hänger där speciellt intimt ihop
med landets sociala och politiska historia, ett
sammanhang, som Schnitler nyligen ingående
visat. Tidskriftens andra häfte blef ett helt
»Empirenummer» med bidrag af Schnitler,
Bøgh (direktör för Vestlandske
Kunstindustrimuseet i Bergen) m. fl. Fett ger däri en
studie öfver det klassiska under revolutionen och
kejsardömet och förföljer med ord och bild
empirens vågslag ända in i de norska
järnverkens modellkataloger.
Schetelig påvisar, att vissa stildetaljer i en
grupp stenmonument (1000—50) upptagits från
orientalisk ornamentik samt anmäler en
illustrerad katalog öfver irisk konst i Dublinmuseet.
En konsttidskrift utan bataljer vore ingen
konsttidskrift. På kamp var säkert redaktionen
beredd förr eller senare, inte minst därför att
den själf hade ett så bestämdt program. Redan
i empirehäftet började dr. A. Aubert sin stora
vidräkning med vederbörande med anledning af
universitetets nya festsal, i hvilken fråga
möjligheter till för förhållandena lämplig
monumental konst, arkitektur och måleri, försumpats
(åtminstone hvad arkitekturen beträffar definitivt)
genom att från början ej rätte män, d. v. s
verkligt sakkunnige tillkallats. Kan det trösta
litet att veta, efteråt, att man känner igen
situationen också på andra håll!
Af öfriga uppsatser må framhållas: Dedekam s
(direktör för Nordenfjeldske Kunstindustrimuseet
i Trondhjem) om utställningars estetik (några
allmänna rön grundade på utställningar i
Bergen 1910 och Stockholm 1909), arkitekt Sv.
Pedersen s om tröndersk träarkitektur omkring
1800, H. Olsen’s (stiftamtman i Bergens stift),
som påkallar statens intresse för de gamla
prästgårdarna såsom kulturminnen, och Thiis’
(direktör för Statens Kunstmuseum), som attribuerar
en tafla i sitt museum till genuesaren V. Castello.
A. Brunius skildrar Östbergs Östermalmsskola.
Årgångens sista häfte, ett i allo ståtligt häfte,
var helt ägnadt: »Ung norsk kunst». P’örst
karaktäriserar den oförbrännelige Chr. Krogh
(sedan 1909 professor och Kunstakademiens
förste direktör) »De seks», af hvilka vi i
Stockholm nyligen haft glädjen att lära känna
Svarstad. Att han är litet spydig mot
konsthistorikerna, visar bara, att hans begåfning såsom
konstnär är lyckligt hel och odelad. Hans
Kinck, Hardangerbondens litteräre skildrare,
hjälper oss att se på Astrups olitterära och
intensiva Vestlandsbilder. II. Sørensen, på hvars
konst vi i Stockholm också sett typiska prof,
belyser sina kolleger Erichsens och Tornes i
så mycket hvarandra kompletterande produktion,
medan Halvorsen gör sig till talman för sina
goda vänner Matisseeleverna, de radikala, ex
pressionisterna eller hvad man nu vill kalla dem.
Således idel målare — men hvar blef den unga
skulpturen eller textilen af?
Fett slutar årgången med en programartikel,
vackert vittnande om entusiasm för konstens
mäktiga mission i samhället och om energi att,
trots farliga troll och tröga jättar, både vilja
och kunna göra något för att denna mission
må bli fylld. Men de tvä målen att rädda äldre
kulturvärden och att skapa det samtidens nya
värde, som ligger i en pä folkets och
samhällets breda bas buren konst, kunna endast nås,
såsom hett stryker under, genom organisation
och samarbete.
Hufvudintrycket af denna första årgång var
detta: en käck, målmedveten och duktig start
under sakkunnig ledning. Alla kulturvänner öster
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
