Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i ringen, hvarmed man öppnar den, är ju helt
naturligt.
Glad blir man, då man skådar glädjens port.
Glada äro också judarna, hvilka arbeta på
Jeru-salems-bygget, så glada, att de ej känna
bördornas tyngd utan lätta som andar sväfva upp
för trapporna; fotterna vidröra ej stegen. Den
förlorade sonens återkomst till fadershuset är en
glädjande tilldragelse. Föräldrarna bli glada,
den gödda kalfven slaktas och ur drufvan skall
pressas den lifvande välkomstdrycken. Nästa
framställning är en allvarlig påminnelse i glädjen:
lefva vi, så lefva vi för Herren —. Gud fader
och Sonen i midten, cirklar och ellipser rundt
om antyda olika människosjälars olika
utveck-lingsbanor. Den understa reliefen häntyder pä
Paulus och hans ord: jag sträcker mig mot det
som är framför mig och glömmer det som är
tillryggalagdt. Men Paulus bar ock inom sig
människan Saulus och kunde lätt låta bli att
glömma det tillryggalagda. Därför låter konst
nären en ängel hålla upp en duk bakom Paulus,
som trampar pä sina egna verk, de där växa
upp hvar han går fram. Han sträfvar att nå
handen, Guds hand, i fjärran. Af den skall
han en gång mottaga segerkransen för sitt löpande
på lifvets vädjobana.
Glädjens port har som omramning kring
framställningarna arkadbågar, en bild af det jordiska
Jerusalem, som bygges högre och högre och en
gång når upp mot himmelens fäste, det himmelska
Jerusalem.
Ej hvar man dristar fatta ringen på glädjens
port. Guds hand sträcker ut fingret mot den
som vågar ta i det. Handen bär upp ringen,
hvari krucifixus är infattad. Rundt om Madonnan
med barnet, förrådandet, Pilatus, som fritar sig
frän - denne mannens blod», korsbärandet och
begrafningen. På nyckelhålets plats de tre kvinnor
som fingo lida med Kristus.
Portarna ha gjutits af konstgjutaren Bergman,
hvarefter de ciselerats af konstnären. De äro
en heder både för sin skapare och för den plats
de fått. Visserligen har Saltsjöbadskyrkan
mycket af framstående konstnärsskap och
yrkesskicklighet inom sina murar, men så är också
entrén allt detta värdig.
Kyrkan har fått namn, Uppenbarelsekyrkan.
Innerväggarnas heroer och helgon antyda en
uppenbarelsereligion, som utvecklat sig ur och
öfver den antika dogmatik, hvarom den rika
symbolikens bildspråk talar.
Hur som helst är kyrkan ett praktverk. Den
som mot hvad förut har sagts invänder, att
kyrkan äger sydländsk karaktär, har visserligen rätt.
Men man får ej låta sig öfverrumplas af en för
svenska förhållanden ovanlig rikedom pä ädelt
material, man må i stället beakta det myckna
som finns af svensk kyrkoexteriör och -interiör.
Ar kyrkan ett praktverk, så beror detta på
det sätt hvarpå den kommit till. Arkitekten
Boberg har med sig förenat män, som hvar
och en haft sin speciella andel vid fullföljandet
af uppgiften. Olle Hjortzberg och Carl Milles
ha varit utöfvande konstnärer af måleri och
skulptur, professor Nathan Söderblom har varit
den teologiske och religionshistoriske
rådgifva-ren och docenten Johnny Roosval har som
förslagsställare för större delen af inredningen
bi-trädt med sin sakkännedom i kyrklig konst.
Och så har det hela blifvit till hvad det är:
ett praktverk.
Mot ett och annat skulle jag dock vilja riskera
en anmärkning, t. ex. angående altaruppsatsen.
För att uppväga det tryck som menighetshusets
betydliga bredd — i förhållande till dess längd
— utöfvar på byggnadens hufvudaxel hade det
säkert varit bättre, om perspektivlinjen ej
brutits sä tvärt mot altaruppsatsens stenmassa utan
fått sin försvinningspunkt så långt in i apsiden
dettas utsträckning medgifvit. I en medeltida
kyrka med samma proportioner, där ett altarskåp
funnits, skulle verkan af perspektivet ha varit
den åsyftade. Altarskåpets polykromerade
skulpturframställningar hade möjliggjort en illusion af
ett så godt som obegränsadt perspektiv bland
myllret af figurer. Marmor, i synnerhet hvit, är
hård och hejdar blickarne.
Kyrkan skall nu invigas. Pä väggarna finnas
redan de invigningskors i mosaik som den
medeltida biskopen hade att »skrifwa ok fästa
wppa wäggiomen (Svenska kyrkobruk under
medeltiden, Sv. fornskriftsällskapets saml., h. 119,
Sthlm 1900), då han vigde kyrka. Men detta
var den tredje punkten af invigningsritualens
sex. Den första bjöd honom att stänka
väggarna med vigdt vatten, den andra, att han skulle
skrifva ett grekiskt och ett latinskt alfabet i
kors öfver kyrkgolfvet, från det ena hörnet till
det andra, enligt den fjärde skulle han sätta
brinnande ljus vid hvart kors, för det femte
skulle korsen smörjas. Den sjätte och sista
punkten manade honom att lysa välsignelse
öfver det nya gudstjänsthuset.
Det sista sker nog också vid
Saltsjöbadskyr-kans invigning trefaldighetssöndagen 1913.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
