Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I Nordlandets skogar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
liv avhängde av hans ord. Men hon uppfattade sin
mans namn och framstötte på eskimåspråket:
—v Ja! Ja! Fairfax! Min man!
–Stackars lilla dumsnut, hur skulle han kunna
yara din man?
Men hon förstod inte hans engelska och trodde att
han gjorde narr av henne. Makans stumma,
oförnuftiga vrede flammade upp i hennes ansikte och
det föreföll van Brunt nästan, som om hon hukade
sig som en panter beredd till språng.
Han svor tyst för sig själv och såg glöden i hennes
ansikte dö bort och efterföljas av den bönfallande
kvinnans milda strålande blick — den bönfallande
kvinnan, som avstår från styrkan och slugt spelar
- ut sin svaghet som ett farligt vapen.
— Han är min man, sade hon sakta. Jag har
aldrig känt någon annan. Det är omöjligt, att jag
någonsin skulle lära känna någon annan. Det är
också omöjligt, att han skulle kunna gå ifrån mig.
— Vem har sagt, att han skall gå från dig,
frågade han häftigt, halvt förargad, halvt maktlöst.
— Det är du, som skall säga, att han inte skall
gå ifrån mig, svarade hon mjukt, nästan snyftande.
Van Brunt sparkade förargad till bålets
bränder och satte sig.
— Det är du, som skall säga det. Han är min
21
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
