Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I Nordlandets skogar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att äta av mitt byte och livet är inte heller någon
glädje för honom. Han lever inte. Och därför säger
jag, att denne man skall gå. Hans visdom gör inte
oss visa. Om han är duktig, behöva vi inte vara
duktiga. Vi äta köttet av det byte han nedlagt,
men det smakar inte gott. Vi ha nytta av hans
styrka, men det bringar oss ingen glädje. Vi leva
inte, då han lever för oss. Vi bli feta och
kvinnliga, och vi är rädda för oss själva och glömmer
att uträtta någonting själva. Låt mannen gå, o
Tant-latch, så att vi kunna bli män! Jag är Keen och
jag dödar själv mitt byte!
Tantlatch kastade en blick på honom, i vilken
man skymtade evighetens tomhet. Keen väntade
spänt på hans avgörande; men Tantlatch läppar
voro stumma, och den gamle hövdingen vände sig
mot sin dotter.
— Yad som en gång givits bort kan inte tagas
tillbaka, utbröt hon. Jag var blott ett barn, då denne
främling, som är min man, kom till oss. Och jag
kände inte till män eller till mäns vanor, och mitt
hjärta var fyllt av flickornas lek, då du, Tantlatch,
du och ingen annan, kallade mig till dig och lade
mig i främlingens armar. Du och ingen annan,
Tantlatch; och liksom du gav mig åt mannen* så
gav du mannen åt mig. Han är min man. I mina
28
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
