Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nam-Bok, Lögnaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och strax efter stötte vi på med väldigt brak, och
jag föll i vattnet och simmade. Det var en klippig
kust med blott en liten fläck strand på många mil,
och det blev mitt öde att nå stranden och att kunna
dra mig upp ur bränningen. De andra måste ha
spolats mot klipporna, ty ingen av dem kom i land
med undantag av hövdingen, och honom kunde jag
blott känna igen av ringen på hans finger.
— Dagen bröt in, och då ingenting fanns kvar av
skonaren vände jag ansiktet mot land och vandrade
inåt för att finna föda och få se folk. Jag kom då
till ett hus, blev mottagen och fick mat, ty jag hade
lärt deras språk, och vita män är alltid vänliga.
Och det var ett stort hus, större än alla de hus
tillsammans, som vi och våra fäder tidigare har byggt.
— Det var ett väldigt hus, sade Koogah och
dolde sin misstro bak förundran.
— Och det gick åt många träd för att bygga ett
sådant hus, tillfogade Opee-Kwan, som anslog
samma ton.
— Det var ingenting! Nam-Bok ryckte
föraktfullt på axlarna. Som våra hus är i jämförelse med
det huset, så var det i jämförelse med de hus jag
senare skulle få se.
— Och de är inte stora män?
— Nej; vanliga män liksom du och jag, svarade
68
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
