Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ligouns död
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de där. Och det fanns dessutom män från långt
borta boende stammar, stora vandringsmän och
strö-vare, som hade hört talas om Ligouns gille. Och
i hela sju dygn åt och drack de. Han gav dem åtta
tusen filtar, vilket pg ju måste ve,ta, ty vem om
inte jag, Palitlum, höll räkning på dem och delade
ut dem efter rang och värdighet. Och då gillet var
slut, var Ligoun en fattig man; men hans namn var
på allas läppar, och andra hövdingar skar tänder
av ilska och avundsjuka över att han var så stor.
Då hans ord spelade stor roll, rådde han till fred;
och han reste omkring till alla gillen och fester och
stamförsamlingar för att tillråda fred. Och så gick
det till, att vi reste tillsammans, Ligoun och jag, till
den stora fest, som gavs av Niblack, hövding för
flodindianerna vid Skootfloden inte långt ifrån
Stickeenfloden. Det var under Ligouns sista dagar,
och han var mycket gammal och mycket nära döden.
Han hostade på grund av den kyliga väderleken och
lägerröken, och ofta kom det blod ur hans mun,
så vi väntade, att han skulle dö på fläcken.
’Nej,’ sade han en gång vid ett sådant tillfälle,
’det vore bättre om jag dog, när blodet flyter för
kniven och det klingar av stål och luktar krutrök
och männen skriker högt för det kalla järnets och
det snabba blyets skull.’ Det var alltså klart, o
Köldens barn —12 i nn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
