Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ligouns död
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och många år förflöt, innan han kom tillbaka, och
jag hade vuxit upp till något mer än en pojke och
något mindre än en ung man. Då Ligoun var
barnlös på sin ålderdom, höll han mycket av mig, och
vis som han var, delade han med sig av sin visdom
åt mig.
’Det är gott att kriga, o Palitlum,’ sade han. Nej,
skäggansikte, han sade inte Palitlum, ty jag
kallades inte Palitlum då, utan Olo, den alltid hungrige.
Drickandet kom senare. ’Det är gott att kriga,’ sade
Ligoun, ’men det är dumt. I Bostonmännens land,
som jag såg med egna ögon, brukar de inte strida
med varandra, och de är starka. Därför går de i
sin styrka emot oss från öarna och passen, och vi
är som bålets rök och havets dimma framför dem.
Och därför säger jag, det är gott att strida, mycket
gott, men det är också dumt.’
Därför hördes också alltid Ligouns röst högst för
fred, fastän han var den främste bland krigarna.
Och då han var mycket gammal gjorde han, som var
den störste av hövdingar och rikast bland män, ett
gille. Aldrig har det gjorts ett sådant gille. Fem
hundra kanoter lågo i rad på flodstranden, och i
varje kanot kom inte färre än tio män och kvinnor.
Åtta stammar var där; från den förnämste och äldste
mannen till det yngsta och minsta barnet, alla var
176
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
