Kölden går på smyg kring jordklädd knut
och letar sig in för att bita;
hittar nog in - när elden brunnit ut
kläder frosten väggarna vita.
Tunga av vår möda, i trofast lag,
vid flämtet från torvvedsstumpar
tills kölden går på väckning, långt före dag,
vi sova på risklädda klumpar.
Hård var den lott vi dömdes att få -
målet - det må Herren förklara!
Dimmor som driva och moln som gå,
ingen kan säga vart de fara.
Ammat i de fattigaste skogarnas famn
rått blev vårt liv, och mulet.
Män utan vänner, folk utan namn,
gnisslande kuggar i hjulet.
Aldrig må vi kalla vårt öde hårt,
vi som äga värme och föda!
Många äro utan och hava det svårt -
fridsammast hava de döda.