Sått rosor, sått med vår bäste vän,
att vattnas av dalarnas dagg -
men gingo en höstdag den vägen igen
och blödde av nässlor och tagg.
Du liv, vad du ändå är ensamt långt,
när du växer i skuggans ljus!
När knopparna torka och hava det trångt
bland kullar av sollöst grus.
Du sjunger oss sånger att sorg är kort,
låtsar trösta när sol går ner -
men hav dina visors buller bort,
jag orkar ej höra dem mer!
Här somnar en man från sitt eget ve,
här slutar ett djur sin strid -
du liv, det var allt du hade att ge
och detta är dödens frid.
