Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22
kunna leda din faders sinne efter sin vilja? Tro mig,
Hans, för mig fmnes väl ingen kärare tanke än den:
’Din son är en man, som torkar de olyckligas tårar,
en man, som den förtviflade välsignar som en räddare.’
På mina knän skulle jag vilja tacka den Högste, om
han ville välsigna mig så rikt i mitt barn. Och
der-för säger jag dig, min kära gosse, var flitig och
arbeta. Jag är en bondhustru, Hans, jag vet inte, hvad
som erfordras allt för att studera till doktor, men jag
tänker, att om du har en rätt innerlig håg dertill, då
får du också tid att jämte landtbruket lära dig att
kur era!»
Då såg han med en hastig rörelse upp mot den
talande. Hans ögon glänste genom tårar: »Mor lilla,
min goda, goda lilla mor!» jublade han, och det
tycktes honom, som om från hennes milda blåa ögon plötsligt
en stråle utginge, som upplyste hans hjärta och själ.
Ja, nu visste han, hvad han måste göra. Och nu,
då han satt vid bäcken och plockade de blåa
förgät-mig-ej-blommorna, kom han åter att tänka på sin
moders blåa ögon. Alldeles nyss hade han med harm
och vrede i hjärtat kallat sin lilla väninna Aglae
otrogen, karakterslös, emedan hon vändt sig ifrån honom,
derför att en främmande vilja befalt henne göra det.
Då hade hans hjärta blödt, som om han förlorat henne
för alltid.
Nu sågo hans moders ögon på honom genom
dessa förgät-mig-ej, och han hörde hennes milda
stämma: »Gud leder menniskornas hjärtan som
vattu-bäckar — hvad han beslutat, det för han ock till
målet.»
Hans höjde hurtigt och gladt det blonda, lockiga
hufvudet. Förgät-mig-ej na och hans moders ord lade
hos honom grund till fatalisten, men ej en resignerad
och pessimistisk, utan en from och lydig, som full af
barnslig tillförsigt kastar sin sorg på Herren.
Det prasslade vid parkmuren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
