Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
133
farit hela natten, och då han måste spara på hvarje
öre, så har han inte åkt med posten till Moosdorf,
utan går till fots dit ut i dimma och mörker.
Kanske hans far hade skickat hästar emot honom, om han
vetat af sonens ankomst, men Hans vill öfverraska
dem der hemma, han vill sjelf förklara, hvarför han
kommer. Hvilken tung väg är det ej! Vid tanken
på de närmaste timmarna bultar hjärtat hårdt i den
unge mannens bröst.
I dag måste och skall det afgöras. — Gud vare
honom nådig.
Är Hans Burkhardt rädd för de närmaste
timmarna? — Nej! Det unga ansigtet bär stämpeln af
en järnhård och oböjhg energi; ett djupt veck ligger
mellan ögonbrynen, och de eljes så leende läpparna
äro så hårdt slutna, som om de sammanpressades af
smärta. Han har under några få år åldrats betydligt.
Försakelsen, striden och arbetet hafva låtit honom
med stormens hastighet skynda före sin tid —
hjärte-qvalen, som han hdit, hafva låtit honom mogna. —
Han har förut inte vetat, att menniskohjärtat kan
hänga så fast vid en dröm, han har inte vetat, hur
mycket han älskade. Från barndomen har han i
hjärtat burit en bild, som sammanvuxit med honom, som
liksom öfvergått i hans kropp och själ, utan att han
känt det eller varit medveten derom.
Först i det ögonblicket, då den för alltid rycktes
ut, då kände han på sina qval och sin smärta, att det
var för sent. Hvartill har väl läkaren knifven, om
han ej kan rikta den mot det egna hjärtat och
fullborda det räddande snittet? — Han, som gjort till
sitt kall att hela och lyckliggöra tusentals medmenniskor,
han måste sjelf förblöda af ett sår, om ej alla
läkares läkare lägger sin hand derpå och helår det med
sitt ords lindrande balsam: ’Lär att glömma!’
Glömma!! — Hans Burkhardt stannar och andas
tungt. Hans blick flyger bort öfver den tysta parken,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
