Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde kapitlet - Tionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
149
ten till vår morgonbön — den handlar om den
förlorade sonen, som återvänder till fadershuset. Också
vår gosse har kommit hem — men Gud vare lof och
tack, en ’förlorad son’ är han icke.»
Fru Greta kastade en bönfallande, ångestfull bhck
på sin älskling — men Hans lutade ned det bleknande
ansigtet och teg.
TIONDE KAPITLET.
Så hade det varit allt från den tiden, då Christian
Burkhardt som fattig bonde hade satt sig till
frukostbordet ensam med sin hustru, och sä var det ännu,
då han som arrendator på ett af de största godsen
hade under sig en ansenlig skara drängar och pigor.
Han hade icke blifvit stolt och högmodig, han
uppreste ingen skiljemur mellan husbonde och tjenare,
han var den förste af sina arbetare, och han stälde
sig alltid i spetsen för dem vid arbetet, vid
måltiderna och vid bönen.
Vid det långa, hvitskurade träbordet församlades
alla, som hörde till Christian Burkhardts hus. Han
sjelf satt öfverst, den kraftfulla, starka mannen med det
högburna hufvudet, kring hvilket det gråa håret lockade
sig som en lejonman. Den fyrkantiga pannan, den
korta näsan, de skägglösa, energiskt tecknade läpparna,
karakteriserade den gamle mannen, som med seg,
rotfast konservatism höll sig på samma plats och
ståndpunkt, liksom ekarna derute i skogen, som också stå fast
på de platser, der den gode Guden låtit dem nedfalla
som frö. De gråblå ögonen, som under de yfviga ögon-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
