Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
148
»Nå, mor? Och du står der, som om blixten
slagit ner, och har inte till välkomsthelsning redan
stop»»-pat sex korfändar i halsen på din kyckhng? Hä? Han
har väl skrämt dig, den göken! Har du gjort det
Hans, nå, din odåga, har du gjort det?»
»Ack far, det var ju den lyckligaste skrämsel i
hela mitt lif!» snyftade modern och lät lyckligt leende
mannen taga henne i famn, och Hans skrattade
gläd-tigt: »En korfända! Far, du påminner mig om min
mage. Sedan i går qväll klockan fem har jag suttit
på järnväg, och sedan klockan ett i natt har jag
der-efter från Altendorf gått er förskräckliga landsväg,
och är derför så hungrig, att magen svider.»
Mor slog sig för pannan, som om hon aldrig i
hfvet skulle kunna förlåta sig sjelf denna glömska och
tanklöshet, och skyndade till spisen för att ta reda på
hett vatten, medan den gamle mannen med båda
händerna höll sonen ifrån sig och belåtet leende såg
honom i ansigtet.
»Från Altendorf till fots? Då har du marscherat
dugtigt pojke. Ja, ja, det får man lära i konungens
tjenst och mycket annat godt dessutom. Der gäller
det att lyda order utan ord och motsägelse. Det är
alltid hufvudsaken i lifvet. Den som sjelf kan lyda,
honom lyda också de, som han kommenderar. Du ser
smal och blek ut, och, strängt taget, så ynklig, som om
du varit en bokmal och inte en grenadier. För tusan,
ja, jag hade muskler af järn, då jag efter slutad tjenst
kom hem till mor. Nåja, du blir nog fet igen hos
oss, blott du först skakat stadsdammet af stöflarna.
Gumman har ännu goda förråd i skafferiet. Och nu:
marsch, marsch, hurra. Låt pojken först få äta
välling med, Greta, folket väntar derinne, och hästarna
måste ut på åkern. Kom båda två!» och Burkhardt
lade armarna om hustru och son och drog dem med
sig till dörren. »Det är underligt ändå», sade han
plötsligt med vek stämma, »der har jag nyss läst tex-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
