Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
154
Redan mången har gått blott tio steg utom hus och
har inte anat, att det var hans sista. Men det skulle
vara illa att skiljas utan kyss och afskedsord — inte
sant, mor lilla?»
Hon nickade blott, som om hon vore nära att
qväf-vas af en känsla af gränslös ängslan och rädsla; hon tog
mannens och sonens händer och omslöt dem med sina.
»Nå, så vare då Gud med er båda två», sade
Burkhardt ännu en gång, och hans röst lät så öm och
glad, som den inte varit på länge. »Det är
visserligen inte rätt, att man skämmer bort barnen, men för
i middag beställer jag söndagsmat, mor!»
— — — Hans steg förklingade — men fru
Greta kastade sig snyftande till sonens bröst. Hon
var förtviflad öfver hvad som händt, men hennes
omsorg och kärlek voro ändå större. »Sof, min Hans
— sof nu», hviskade hon.
Han skakade leende på hufvudet och drog henne
glädtigt ned bredvid sig på den kära, gamla
kattun-soffan. »Låt mig få stanna hos dig, mor! Jag är
inte trött, men hjärtat är så fullt, att jag gerna skulle
vilja öppna det för dig och omtala allt.»
Och han berättade allt, — allt. Full af
bäf-vande sinnesrörelse lyssnade den gamla frun; tårar
af sorg uppstego i hennes ögon vid tanken, att hennes
älskling lidit nöd, att han svultit och försakat för att
kunna studera, och ändå strålade hennes blickar af
stolt glädje, då Hans talade om Wendhausens
faderliga välvilja, om alla de utmärkelser och förmåner,
som hans beskyddares godhet förskaffat honom.
Solstrålarna skimrade genom vinstockens bladlösa rankor
in genom rutorna och kastade gyllene ljusreflexer på
det hvitskurade golfvet. Men fru Greta knäpte
händerna och hviskade: »Jag kan inte förstå och begripa
det med mitt svaga gamla hufvud, men jag är till
mods, som om den gode Guden verkligen hade något
stort i sinnet med min Hans. Och derför kommer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
