Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femtonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
^233
dant offer. Min goda far hör till det redbara slags
menniskor, som visa sig trognast i nöden. Han har
visserligen inte haft mycket skäl att känna vänskap
för baron von Lehnberg, men han tyckte, att det var
synd om den stackars lilla Aglaé, som han fordom
burit på sina armar. ’Hans’, skref han till mig, ’det
är visserligen bara dumheter att köpa en sådan
egendom, när ens son blifvit en bokmal och qvacksalfvare,
men jag kan inte flytta härifrån, jag fasthålles vid
denna torfva af all den svett, som den kostat mig.
Och sedan också för den stackars Aglaés skull! Jag
har tänkt mig, att det skulle vara en verklig hjälp för
henne i olyckan, om hemmet bevarades åt henne. Far
derför sjelf till vicomtessan och säg henne, att den
gamle Burkhardt af hela sitt hjärta läte helsa henne,
att hon inte skulle klaga och jämra — att Moosdorf
öppnade alla sina dörrar för alt bjuda hem henne. Vi
äro visserligen blott enkelt, tarfligt bondfolk, men vi
skola upptaga den stackars, öfvergifna unga frun hos
oss, som om hon vore vårt eget barn. Det stora
slottet står tomt, mor och jag stanna i vårt hemtrefliga,
gamla lilla bo. Men fru vicomtessan kan nu som förr
bo i slottet, och hvad hon behöfver för att lefva skall
hon mer än gerna få. Någon lyx kan jag visserligen
inte bjuda henne på, men jag tänker, att ett
qvinno-hjärta. som gjort så förfärliga erfarenheter, inte mera
hänger fast vid bjäfs och grannlåter. Hör du, Hans,
far genast till henne — bringa tröst och hjälp till den
stackars ensamma frun, ty hon har väl ingen i hela
vida verlden. Men vi mena det väl med henne — och
om hon vill, så kan hon komma redan följande dag,
och må den gode Guden välsigna hennes ingång!’»
Hans tystnade. Han hade talat sakta, med stor
innerlighet. Hans blick strålade allt lyckligare, ju tydligare
han på hennes sköna ansigte läste den verkan, hans
ord åstadkommo. Först hade hon sett på honom stort,
med vidöppna ögon, sedan dref blygseln blodet upp i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
